Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Primärvården måste kämpa för att få utökade resurser

Annons

Krisen i primärvården och bristen på allmänmedicinska specialister har funnits i hela landet under många år. Hur kan det ha blivit så och vilka lösningar kan man se?

I Sverige har sjukvårdsstrukturen alltsedan 1930-talet präglats av en sjukhusbaserad och organspecialiserad vård. Sedan 1940-talet har flera försök gjorts att styra mot en större andel öppen sjukvård utanför sjukhusen som ett led i en mer folkhälsoinriktad hälso- och sjukvård. Försöken möttes av stort motstånd från sjukhusläkarna som fotsatte att öka på bekostnad av provinsialläkarna.

I mitten på 1970-talet gjordes ett nytt försök genom att ta fram en specialistutbildning och specialistexamen för läkare i primärvården. Primärvården skulle parallellt med den behandlande verksamheten få en folkhälsoinriktad prägel med prevention och socialmedicin.

Två principer var överordnade. Den ena var områdesansvaret och befolkningsansvaret. Verksamheten skulle styras av områdets speciella struktur och hälsoproblem.

Ett område med många barnfamiljer skulle ha en annan bemanning och andra metoder än ett område med stor andel äldre eller med mycket sociala problem. Samarbete med andra samhällsorgan i området, skola och socialtjänst skulle förbättras. Forskning om behandling av våra vanliga folksjukdomar i primärvårdsmiljö stimulerades.

Den andra principen var kontinuitet och helhetssyn. En läkare, eller ett primärvårdsteam, skulle ha det övergripande ansvaret, samordna insatserna av specialister och vägleda patienterna i vårdsystemet.

Ingenting av detta finns idag. Multisjuka åker in och ut från sjukhusen, får alltfler läkemedel, tillfälliga stafettläkare hinner inte ta tag i patientens situation och sjuksköterskor i primärvården får en helt orimlig arbetssituation.

Förhoppningen att det ska lösas med ökad läkarutbildning är en illusion. Sverige är redan ett av de läkartätaste länderna i Europa. Är det troligt att ytterligare mer av samma är rätt medicin?

Läkarverksamheten kan lite förenklat delas upp i två grenar, biomedicinsk ingenjörsverksamhet och läkekonst.

Biomedicinsk verksamhet har utvecklat en alltmer detaljerad och fördjupad kunskap och skaffat sig allt bättre redskap i form av läkemedel, teknik, operationsmetoder med mera.

Många åtgärder går ganska lätt att produktifiera, det vill säga skapa generella och detaljerade instruktioner hur något ska åtgärdas. Specialisterna är närmast konsulter i sjukvården.

Läkekonst är något helt annat. Det innebär att tillämpa de bästa medicinska kunskaperna men sätta dem i sammanhang med kunskaper om vad en människa är med sin historia och i sin miljö.

Den klassiska beskrivningen är att förebygga, bota, lindra och ge tröst. Det går sällan att produktifiera. Ingen situation är den andra lik. Det kräver utom goda och breda kunskaper i medicin inlevelse, flexibilitet, empati och är utan tvekan det mest krävande och kvalificerade uppdraget inom sjukvården.

Superspecialisterna är sjukvårdens hjältar. Företrädare för den bredare läkekonsten, allmänmedicin, geriatrik och psykiatri har lägre anseende i läkarkåren i allmänhet, bland politiker och administratörer, i medier och därmed bland allmänheten.

Vi måste lyfta fram sjukvårdens viktigaste medarbetare, primärvårdsteamen, ekonomiskt, statusmässigt och i auktoritet.

Primärvården säger ofta att den måste få hjälp att begränsa sitt uppdrag. Det är begripligt som en skyddsreflex mot dagens situation. Men det är en kontraproduktiv idé.

Primärvårdens uppdrag ska inte begränsas, det är det övergripande helhetsansvaret för människors hälsa och välbefinnande. I stället bör man kämpa för att få resurser, medarbetare, fortbildning, forskning, styrsystem och organisation för att klara detta uppdrag.

Vi måste i grunden ompröva

vår syn på hälso- och sjukvården och dess roll i samhället. Det krävs tid och utrymme för att ändra kurs på en stor tankbåt, sägs det. Det här är en oändligt svårare uppgift.

Kanske kan det te sig som en utopisk idé.

Men ändå är det nödvändigt om vi ska hantera de kommande utmaningarna inom hälso- och sjukvården på ett för människorna det gäller någorlunda värdigt sätt.

Det kräver att sjukvårdens, inte minst läkarnas, organisationer medverkar.

Det kräver också att sjukvårdens styrsystem ändras från att premiera produktivitet, pinnar i besöksstatistiken, till att sätta livskvalitet och hälsovinster främst.

Sven Larsson

Läkare och specialist i socialmedicin

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons