Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ursäkta att vi i lagens namn låter främlingsfientliga kränka dig...

Annons
Mitt i visby. Svenskarnas partis partiledare Stefan Jacobsson håller tal i Almedalen

Ursäkta att vi i lagens namn låter främlingsfientliga partier kränka dig och din existens, men...

I år var jag för första gången i Almedalen, både som intresserad medborgare för samhällsfrågor men också som fritidspolitiker. Förväntningarna var stora men jag visste egentligen inte vad jag skulle förvänta mig.

När jag kom hem

frågade sambon vad jag tyckte om Almedalen? Jag som brukar vara snabb i att svara, var tvungen att tveka och kunde knappt svara.

Känslorna sköljde bara över mig.

Jag fick en stor klump i halsen och försökte svälja klumpen flera gånger utan resultat.

Hur ska jag förklara för honom om den rädsla och otrygghet jag nu har upplevt en hel vecka i Visby?

Hur ska jag förklara för honom hur pass oönskad och hatad jag har känt mig i rosornas stad, det vackra och charmiga Visby?

Trots närvaro av tusentals poliser, trots alla vänliga bekanta och trots så många viktiga seminarier som styrkte vikten om allas mänskliga rättigheter?

Hur ska jag förklara och beskriva hatet jag har bevittnat i flera medmänniskors ögon?

Stundvis har jag till och med mitt på dagen gått tillbaka till min tillfälliga bostad i Visby för att samla modet att kunna gå ut igen och vara stark.

Kommer han och många andra någonsin att kunna förstå min känsla och rädsla om de själva inte har fått uppleva det?

Rädslan för hatet, hatet för att jag är född i ett annat land, hatet för min existens.

Visserligen är jag svensk medborgare, tänker på svenska, talar flytande svenska, arbetar och betalar skatt för att bidra till Sveriges välfärd, försöker hjälpa andra människor som behöver hjälp utan att tänka på deras ursprung, engagerar mig i politiken som fritidspolitiker för ett bättre samhälle och fostrar mina barn utifrån svenska lagar och regler.

Men det duger inte, för jag är född på andra sidan av jordklotet. Jag har inte samma hårfärg och inte heller samma hudfärg...

För att kunna få min sambo att förstå mig berättade jag om mitt korta och märkliga möte med en polis under vistelsen. Och det tänker jag berätta för er med.

En morgon efter att jag hade lyssnat på en fantastiskt bra talare om hans resa tillbaka till livet från att han fick beskedet om hjärntumör till ett meningsfullt liv, skulle jag gå till nästa seminarium.

Hans livshistoria var så stark att tårarna hade strandsatt sig vid ögonen och allt mitt fokus var på att inte låta dem träda fram bland allmänheten.

På vägen ut från Donnerska huset där seminariet ägde rum såg jag cirka 25 poliser som stod och bevakade några få ungdomar som väntade på någon.

Jag började titta förvirrat för att snabbt kunna bilda mig en uppfattning om vad det var som var på gång?

Polisen närmast mig på trappsteget mötte min blick med ett vänligt men bekymrat leende.

Hans vänliga leende gav mig modet att fråga honom om vad som var på gång. Han tvekade en stund och svarade: ”Inget särskilt det är bara ett torgmöte… Svenskarnas parti ska hålla tal.

Jag tittade bort

från honom och försökte navigera mina tankar innan jag återtog ögonkontakten och sa: ”Jaha, men då tror jag att jag väljer att gå härifrån.

Han tittade djupt in i mina ögon med ett visst uttryck i ögonen och sa: ”Ja ...det förstår jag.... Hans ögonuttryck tolkade jag som att han med andra ord sa till mig: ”Ursäkta att vi i lagens namn låter främlingsfientliga partier kränka dig och din existens, men rasisterna måste få plats i yttrandefrihetens land, Sverige.”

Hans ord ekar fortfarande i mina öron.

Azita Iranipour (FP) om att inta vara  välkommen i Almedalen.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons