Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vill Jan Björklund göra med våra barn?

Annons

Alliansen med Björklund i spetsen, numera också med trevande offentlig uppbackning av Batra, fortsätter att hävda att betyg i årskurs 4 är en nödvändighet och de tänker driva igenom detta i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna.

Kritiken mot förslaget har tagit sig många uttryck från fackförbund, forskare och oppositionspartierna.

”Grisen blir inte tjockare för att man mäter den ofta”, ”Yngre barn har svårt att skilja på person och prestation, så ett lågt betyg kan tolkas som att man är en dålig person”, ”Det finns ingen forskning som visar att betyg i lägre åldrar ger ett bättre resultat” och så vidare.

Att elever behöver återkoppling på sina skolarbeten för att utvecklas är en självklarhet, men det är inte samma sak som tidiga betyg som sorterar eleverna i olika nivåer i förhållande till målen och varandra.

Varför tror Alliansen att externa belöningar i form av betyg är vägen till bred kunskap och vidgad förståelse? Björklund har uppenbart tagit djupt intryck av Pavlovs experiment på hundar och hans syn på ”stimuli-respons”.

Betygen är vår tids ”morot och piska”. Betygen som bedömningsinstrument har styrande effekter på vad och hur elever lär sig. Det viktigaste borde vara, att olika former av bedömningar hjälper eleverna att gå vidare i sitt lärande. Att betygsättas allt oftare skapar en känsla hos eleverna att de inte får göra fel eller pröva något nytt utan att riskera att få ofördelaktiga betyg.

Måste kunskapen tvingas fram med hjälp av yttre styrmedel och belöningar? Varför vill man skapa attityden, att läsa en bok och att lära sig snickra är till för att få betyg?

Vore det inte bättre att vår skola strävade efter att barnen sökte kunskap och förkovrade sig för att just kunskapen har ett värde i sig själv, att man växer som människa.

För Björklund tycks betygsättning vara en i första hand teknisk fråga som leder till bättre resultat i internationella mätningar, men betyg är vidare än så och innesluter antaganden om såväl människan som varelse som våra föreställningar om vad kunskap och lärande innebär. Grundpelarna i ett betygssystem är således den människosyn och kunskapssyn som systemet bygger på och utifrån vilka principer bedömningarna ska utföras.

Det är min övertygelse att barnen skulle må bättre av att vi fokuserade lite mindre på dem. Varför ska föräldrar och myndigheter göra deras dagar helt och hållet genomplanerade för att specifika skolresultat ska uppnås? Vad tror vi oss vinna med att hela barnet ska fostras i en prestationsanda?

De ”välmenande” och skolresultatfixerade vuxnas perspektiv behöver skifta om till ett helhetsperspektiv på barns utveckling.

Varför har vi fått barnen att tro att det är statusskillnader mellan lek, lärande och arbete?

Detta ständiga kontrollerande av barns vardag och skoldag med allt fler styrinstrument ger inte barnen något frirum. Det ger dem inte luft, så att de kan tänka och vara i lugn och ro.

De begränsas och vi skapar på så sätt osjälvständiga ögontjänande barn, som lär sig att göra vuxna till lags. Föräldrar och lärare borde i stället se till, att barnen dagligen får tid att göra lite vad som helst utan att behöva bli bedömda och kontrollerade över vad de håller på med.

Rädslan från vuxna att tappa kontrollen över barnens handlingar är stor. Det många barn tycker om betraktas ofta av föräldrar, lärare och politiker som antingen farligt eller onödigt. Barns kreativitet och fantasi uppmuntras inte av detta ständiga kontrollerande och betygsättande. Var det inte nyfikna och vetgiriga barn vi ville bidra till att utveckla?

En genomkontrollerad planering av barnens skola och fritid för att uppnå specifika resultat tar många gånger ifrån dem deras möjligheter att ta egna vägar i livet.

Borde inte vi vuxna undvika tvångsfixerade pedagogiska metoder och incitament?

Björklunds barn- och människosyn förstår inte att ett barn inte är något ofullständigt som ska ”fyllas på” av vuxna. Att varje människa successivt formas av sin livshistoria, innebär inte att barndomen är en transportsträcka mot vuxenlivet.

Barn är människor i sin egen rätt, de är inte till för att bli något sedan utan är något i sig själva just nu som barn!

Stefan S Widqvist, Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons