Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi kan ta lärdom av hur Norge har gjort

Annons
Bild från 1919. I de enkla och fattiga Vasstoftakvarteren kring hamnen i Skebäck i Örebro bodde många resandefamiljer och området kallades i folkmun för “tattarstan”. Bild: Sam Lindskog/Örebro läns museum

Sverige måste göra upp med sitt förflutna vad gäller de historiska övergreppen mot romer och resande. Det räcker inte med att lägga fram en vitbok. Det måste tillsättas en sanningskommission som kan gå till botten med de övergrepp som myndigheter gjort både på riks- och lokalplanet.

Kommissionens arbete ska inte bara leda till en offentlig ursäkt. Den ska också utreda förslag på ekonomisk gottgörelse. Arbetet ska fokusera på 1900-talets övergrepp. Men det har ett stort moraliskt-etiskt värde att även belysa övergreppen mot resandefolket som ägt rum tidigare sekel.

Resandefolkets minst 500 åriga historia i Sverige är en del av vår gemensamma svenska historia. Men om detta nämns inget i skolans läromedel. Här finns ingenting om händelser som 1560 års förbud mot att låta döpa, viga eller jordfästa ”tattare” eller att män av ”tattarursprung” skulle avrättas enligt en lag från 1637 om de inte lämnat landet.

På 1900-talet genomfördes minst tre så kallade ”tattarinventeringar”. Den sista utfördes 1943/44. En granskning av frågeställningarna visar att det rörde sig om en regelrätt rasregistrering. Tillvägagångssättet liknar i vissa stycken nazi-Tysklands registrering av judar och romer några år tidigare.

Under krigsåren antogs en lag för att kunna sterilisera medborgare även av sociala skäl. Av de läkarutlåtandena framgår att även ras lyftes fram som argument för tvångssterilisering: ”Fadern är tattare, vagabonderar, drar kniv, är illa känd och anses vara imbecill”. Minst var fjärde hushåll bland de resande har någon nära anhörig som blivit tvångssteriliserad.

Under stora delar av 1900-talet tvångsplacerades resandebarn på barnhem och i fosterhem hos icke-resande. Barnen tappade kontakten med föräldrarna och förlorade sina rötter i resandekulturen. Något som enligt FN-konventionen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen likställs med en ”form av folkmord”.

På 1920-talet gick en mobb upp till Krämarstan i Finnerödja och drev iväg resandefamiljer från sina enkla stugor och jordkulor. I min bok berättar vittnen hur de med egna ögon såg sina pappor utrustade med påkar och andra tillhyggen driva resandefamiljerna bort från sina hem. Hur kunde detta ske utan att myndigheterna ingrep?

I Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55) framför Delegationen för romska frågor krav på att en sanningskommission tillsätts. Maria Ericson vid Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter i Lund redovisade i betänkandet att flera andra länder låtit sanningskommissioner utreda övergrepp mot minoriteter.

Alliansregeringen beslutade trots det att nöja sig med att Arbetsmarknadsdepartementet internt sammanställer en vitbok. Är det etiskt hållbart att myndigheter skriver en vitbok om övergrepp som myndigheter själva har ansvar för?

En sanningskommission kan däremot arbeta oberoende av om den består av representanter för organisationer för mänskliga rättigheter, historiker, andra forskare och sakkunniga samt – framförallt – företrädare för resande och romer.

Av regeringsdirektiven framgår att inga förslag om ekonomisk kompensation får läggas in i vitboken. Den ska endast leda till en offentlig ursäkt. Det blir en repris av den socialdemokratiska framviskade ursäkten år 2000 vars budskap varken nådde resande eller övriga svenskar. Och inte heller till några konkreta resultat.

I Norge invigdes 2006 med statliga bidrag en permanentutställning om resandefolkets kultur och historia i Norge. 2007 inrättades en statlig fond på 75 miljoner norska kronor vars årliga avkastning används för att stödja de resandes kultur. Svenska politiker borde studera hur frågan lösts i vårt nordiska grannland.

Tillsättandet av en sanningskommission och beslut om ekonomisk gottgörelse för 500 års förtryck – i form av en fond för att stötta resandekulturen – är avgörande för att de resande ska återfå självrespekt och känna stolthet både som individer och som grupp. Om inte regeringen ändrar inställning är det ett stort svek mot Sveriges romer och resande. I förlängningen kan det innebära dödsstöten för resandefolkets egenart.

Bo HazellFörfattare till ”Resandefolket – från tattare till traveller”

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons