Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anhöriga hålls utanför i psykiatrin

Annons

Jag undrar när psykiatrin ska börja se oss nära anhöriga till den sjuke, som en resurs, en tillgång, och inte något nödvändigt ont.

Vår kunskap om den som är sjuk är ofta väldigt stor. Många gånger, då den som är sjuk kanske saknar sjukdomsinsikt, lider vi mer än den som är sjuk.

Det är vi som försöker att nå fram till läkare och psykiatrivård. Det är våra anrop som skrivs på lappar som sedan lämnas olästa hos ansvariga läkare, i veckor. Ja faktiskt under månader! Fastän vi varje vecka ringer och nya lappar göms in i journalen.

Det är vi som försöker att hålla den sjuke på benen.

Det är vi som tar över efter korta inläggningar, ofta bara ett dygn, efter självmordsförsök. Då den anhörige är hemskickad med en ny burk medicin.

Vi sitter och vakar vid sängen, då den som skickats hem är neddrogad, för att hålla sig lugn med läkemedel, som ibland varar dagar i sträck Det är vi som torkar blod efter självskador.

Det är vi som själva skjutsar eller ringer ambulans då vår anhörige behöver akut hjälp.

Det är vi som sitter med den sjuke under timmar i sträck på psykakuten innan läkare dyker upp.

Det är vi som tröstar och håller om, för att den sjuke ska orka med all denna väntan.

Det är vi som letar efter våra anhöriga då de är försvunna och inte går att nå på telefonen.

Det är vi som efter åratal av sjukdom hos vår anhörige inte orkar längre, utan själva hamnar i utmattningsdepression.

Många gånger orkar vi inte med vårt jobb och blir sjukskrivna, och arbetslösa.

Det är vår oro som ni inte vill ta på allvar!

Om vi fick finnas med i samtal och vårdplaneringar av den som är sjuk skulle våra liv kännas lite mer värda. Vi skulle kunna känna sjukvårdens stöd och omtanke om den som är sjuk och om oss. Vi skulle känna oss sedda och uppskattade!

Men som det är i dag ska vi negligeras och hållas utanför. Dörrarna är stängda, psykiatrin är en hemlig värld dit vi inte har tillträde. Vår förtvivlan, våra rop får vi skrika ut i ensamhet!

”Bara en mamma”

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons