Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pressad arbetssituation i hemtjänsten

Annons

Jag har haft världens bästa jobb. Jag ville ha ett jobb där jag kände att jag betydde något för någon annan människa, det skaffade jag mig. Det var med glädje jag gick till jobbet varje dag, en härlig känsla som alla borde ha när man jobbar. Tänk att kunna göra tillvaron lättare för en människa i en svår situation. Det gav mig mycket tillbaka och jag kunde känna mig nöjd när jag gick hem för dagen. Hemtjänsten och hemvården borde upplevas så i dag också.

I dag ser situationen helt annorlunda ut. Vi gör det vi absolut måste, inget mer. Har vi ett besök som enligt schablonen tar tio minuter och vi kommer dit och hittar en ledsen och nedstämd människa kan vi inte stanna och trösta. Har vi ett besök som tar fem minuter men personen behöver hjälp på toaletten också, vi hjälper till med det resultatet att vi ska stressa in den tiden sedan hos andra eller ta av vår rast. Det går inte en enda arbetsdag utan att vi använder orden ”jag har inte tid” eller ”det hinner vi inte hjälpa dig med”. Ett annat uttryck som vi måste använda är ”det har du inte bistånd på, det måste du skaffa först”. Hela vår arbetstid styrs av schabloner på hur lång tid en arbetsuppgift tar att utföra, inte att den tar fem minuter hos A som kan hjälpa till själv men hos B tar det 35 minuter för där krävs det mycket mer hjälp.

För mig känns det konstigt att stå inför anhöriga och försvara det jag inte gör men som jag tydligt ser att det behöver göras. Jag får hela tiden hänvisa till tjänstemän. Man känner sig omyndigförklarad, jobbar du i hemtjänsten kan du inte fatta beslutet att det behöver göras, för att sedan skaffa tjänstemannens beviljande.

En annan sak som förvånar mig är att man lägger ned alla boenden för sådana som inte är dementa men gamla, trötta och ensamma. Det finns fler som behöver tryggheten i att bo på ett boende på ålderns höst. I dag hinner ofta inte de anhöriga hjälpa till på samma sätt som förr när kvinnorna var hemma, rörligheten var man bor är också mycket större i dag. Men de socialdemokratiska politikerna i min kommun kanske vill att vi ska tillbaka till den tiden då barnen tog hela ansvaret för föräldrarna.

Medmänsklighet, omtanke och empati är ord som inte existerar i mitt jobb längre. För mig är det förvånande att det inte är det som tjänstemän och politiker vill ge sina väljare och kommuninnevånare.

Har du som läsare tänkt på hur du vill att dina föräldrar eller svärföräldrar kommer att få det?

”En trött och ”tärande” hemtjänstare”

Hallsberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons