Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Straff hjälper inte barnen

Annons

Några tankar runt allt våld och all förstörelse som väl ingen kan undgå att åtminstone läsa om och ibland också bli vittne till direkt eller indirekt!

Ska man som normalbegåvad äldre människa bli arg, hata, eller enbart tycka synd om de stackars ynkryggar som utför gärningarna och inte tycks förstå ett dugg vad de sysslar med? Själv har jag inte svaret trots en del ”samtal”, anvisningar och utvisningar av många inkräktare och andra förövare under en svunnen tid som Securitasväktare i Örebros innerstad och dess omgivningar.

Har förut berört dessa meningslösa gärningar som ibland bara är en stundens ingivelse. Var finns tankarna? Vad är det egentliga uppsåtet? Vad är den utlösande faktorn till alla oegentligheter, eftersom förövarna också förstör för sig själva och sitt eget liv och möjligheter för all framtid?

Är det någon förälders fel? Har de varit för slappa, eller för stränga? Är det grundskolans fel som inte betonar ämnet tillräckligt på ett förståeligt sätt? Eller är det den omtalade välfärdens fel? Förslag motses!

Utan att ha examen som beteendevetare så har intresset för människor och dess agerande i olika yrken och situationer med åren vuxit fram och resultatet har blivit en bok som berör ämnet och ännu en på slutstadiet.

Under 1930- och 40-talet fanns i många hem endast ett sätt att fostra barn till goda medborgare (läs att lyda) och det var en rejäl örfil, eller smäll på bara stjärten.

Helt galet, nog tror jag mera på den varma moders- och fadersfamnen, kombinerat med skolans möjligheter, allt förmedlat i en lugn atmosfär för allas bästa.

Vintrosa

Henry Gustafson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons