Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Allt det där utanför tullarna”

Annons
Illustration: Tecknar-Olle

En regnig söndag i april surfar jag in på SVT play. Av en slump hamnar jag framför serien med det lite ödesmättade namnet ”Delat land”. Har du inte sett den? Gör det.

I sex avsnitt kan man följa reportern Niklas Källner, när han knatar ut på den svenska landsbygden för att skildra dess problem och – ja, låt oss tala klarspråk – förfall. Det är ingen må-bra-upplevelse, utan sätter snarare fingret på något som många av oss har glömt bort: Människorna utanför storstäderna. Eller som jag för ett tag sedan hörde en stockholmare kalla det: ”Allt det där utanför tullarna”.

Människorna på landsbygden är arga. Förblindade av undertryckt vrede. De är arga på att närmaste polisstation ligger i en stad långt borta och att de nu måste turas om att sitta och vakta det lilla samhällets Ica-butik om nätterna – så att den inte blir rånad igen. De är arga på de arbetslösa bråkstakarna som driver runt nere i centrum om nätterna. De vars bilar lämnar långa sladdmärken på torget. De är arga på flyktingarna, på alla inbrott och på närbutikerna och vårdcentralerna som stänger igen. Arga på vargen som slaktar deras får och på mjölkpriserna som suger ett hål i plånboken och tvingar många av dem att sälja familjegården. Ja, många människor på landsbygden är fly förbannade. Och framför allt: De känner sig svikna.

I veckan anordnades Tillväxtdagarna i Örebro. På en scen stod fyra högt uppsatta chefer med kostym och glänsande slipsnålar. De pratade om urbanisering, om att Sverige är ett av länderna i världen som urbaniseras snabbast. Andersson plockar ihop utemöblerna och finporslinet och lämnar Kopparberg för Stockholm. Kvar i de små brukssamhällen blir de äldre, de som inte längre är beroende av arbete för att leva – och så flyktingarna på asylboendet. Lägenheter och parkeringsplatser gapar tomma och i övergivenheten gror bitterheten. Mot förändring, storstaden, mot de nya som kommer dit.

”Vi måste se urbanisering som en möjlighet”, peppar männen från scenen. De med nollåttadialekt, som bor i dyra lägenheter med högt i tak. Men vad urbaniseringen gör mot landsbygden, det talar de inte om.

”Antingen är landsbygden ett avskräckande exempel, eller så är det en vacker idyll” hörde jag en kvinna säga en gång. Hon tyckte inte så själv, utan framförde bara hur ensidigt många storstadsmänniskor ser på landsbygden. Det är en fråga om attityd. Å ena sidan, de som inte förstår vad människorna på landsbygden gnäller för – det är väl bara att flytta om det inte passar? I andra ringhörnan: De med brevlådan på glesbygden, som muttrar om att en stockholmare förmodligen inte kan se skillnaden på kons mule och juver. Och allra värst tycker man om politikerna, de som vägrar att lyssna.

Problemen med den svenska landsbygden handlar inte bara om strukturella förändringar i samhället. Människor rör på sig – det är oundvikligt. Problemet är i stället polariseringen och motsättningarna som har skapats mellan människorna i staden och på landsbygden. Den hånfulla tonen och de totalitära åsikterna. Ja, hur enar vi egentligen ett delat land?

Mer läsning

Annons