Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att organisera sig är inte kriminellt

”Om vi är en maffia är vi världens fattigaste maffia.” Så sa Luna, en kvinna från Rumänien som tigger i Malmö, när jag frågade henne om tiggeriet är organiserat av kriminella nätverk.

Annons
Aaron Israelson Frilansskribent

På sistone har Moderaterna, med tidigare justitieminister Beatrice Ask i spetsen, på nytt aktualiserat ett förbud mot så kallat organiserat tiggeri. Problemet är att politikerna – liksom många andra – sätter likhetstecken mellan ”organiserat” och ”kriminellt”.

Sanningen är att tiggeriet ofta är organiserat, men inom släkten eller ”byalaget”. De tecken som många ser som bevis på människohandel – att tiggarna skjutsas med bil eller bussas till sina platser, att de pratar med varandra i mobiltelefon – är frivilligt samarbete i en utsatt miljö.

Visst förekommer människohandel inom tiggeriet. I Sverige finns ett par fällande domar, i Västeuropa ett tiotal på ungefär lika många år. De flesta fall gäller barn och funktionshindrade. Ingen av de många studier som gjorts på området har kunnat påvisa att människohandel kopplat till tiggeri är vanligt.

Det är olagligt att tvinga människor att tigga. Men det är inte olagligt att tiggare sluter sig samman. Det står i den svenska regeringsformen att var och en har ”frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”. Som juristprofessorn Mårten Schultz har påpekat: Våra grundlagar gäller även tiggarna.

De allra flesta fattiga romer som försörjer sig i vår gatubild är här frivilligt. Eller rättare sagt; för att fattigdomen tvingat dem. De sparar eller lånar till en bussbiljett eller sätter sig i en bil tillsammans med andra lycksökare och betalar chauffören i efterhand med en del av inkomsterna från tiggeriet.

De delar upp platser på stan sinsemellan och hyser nästan alltid ömsesidig territoriell respekt. Men de är i regel inte kriminella eller utnyttjade – mer än som slagträn i den politiska debatten.

För maffian vore tiggarnas småslantar en dålig affär. Däremot är tiggarna ett enkelt mål för politikerna. Om de verkligen menade allvar med att bekämpa trafficking skulle de angripa människohandlarna, inte tiggarna. Och främst skulle de rikta strålkastarna mot sexhandeln – där de allra flesta av människohandelns offer hamnar. Så sent som i förra veckan berättade Sydsvenskan att 75 procent av sexsäljarna på Malmös gator är EU-migranter från Rumänien.

Var det någon som hörde från Beatrice Ask då?

Mer läsning

Annons