Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnen som ingen letar efter

Tidigt i söndags morse försvann tioåriga Sara från sitt hem utanför Olofström i Blekinge. Efter att ett 30-tal poliser med hundpatruller och helikopter såväl som ett 100-tal personer från frivilligorganisationen Missing People sökt efter flickan återfanns hon lyckligtvis vid 22-tiden samma kväll. Enligt polisen var hon då så utmattad att hon somnade så fort hon träffade sitt pappa i baksätet på en polisbil.

Annons
OSKADD. Den tioåriga flickan som försvann tidigt i söndags morse återfanns efter stort polispådrag på kvällen. Men alla barn har inte den turen, skriver Amanda Björkman. Arkivfoto: Johan Nilsson/ Scanpix.

Men alla har inte turen att återfinnas oskadda. Vissa barn är det inte ens någon som letar efter.

I Katia Wagners och Jens Mikkelsens bok ”De förlorade barnen” visar det sig att dessa ”vissa” i själva verket handlar om hela 1202 barn och unga de senaste fem åren. 783 av dem saknas fortfarande.

Men varför letar då ingen efter dem? För att de är ensamkommande flyktingbarn.

I en artikel i gårdagens Dagens Nyheter skriver Wagner och Mikkelsen om Ghazi, en av de pojkar som de följt i reportageboken under hans resa som ensamkommande flyktingbarn.

Ghazi är alltså en av de 783. Han är också ett av de barn som fallit offer för människohandel på sin osäkra resa genom Europa. Men när författarna nu möter upp honom på nytt i Oslo – dit han har flytt från Tunisien via Frankrike, Belgien och Sverige (där han avvisades) – är det med beskedet att han än en gång inte är välkommen och måste lämna landet. Senast nu på fredag den 9 augusti.

Domen är förvånande: Norge har nyligen skärpt lagstiftningen och människohandel ska numer kunna ligga till grund för att ett ensamkommande flyktingbarn ska få stanna i landet. Men inte den här gången alltså. ”Utlendingsnemndas resonemang går ut på att eftersom Ghazi utnyttjades i Norge borde han vara säker i Tunisien,” förklarar författarna.

Men sedan när är bristen på rättssäkerhet i det nya hemlandet ett argument för att skicka ett barn till det land han en gång flydde från?

Ghazi är inte heller ensam. Förra årets misstänktes 70 ensamkommande flyktingbarn i Norge och 60 i Sverige vara offer för människohandel.

Det är en skam. Framför allt när detta jämförs med antalet domar: noll.

Det är lätt att missledas av den kompakta tystnad som råder kring de här barnens försvinnanden. Vi får inte glömma bort att även om ingen letar efter dem, så är de likväl försvunna.

Avvisningar som Ghazis visar på ett system som tillåter människor att ostraffat utnyttja de allra mest utsatta.

Men Ghazi har ändå en gnutta tur, sin omänskliga situation till trots. Wagner och Mikkelsen ger honom en röst och en plats i våra medvetanden. Förhoppningsvis räcker det hela vägen till en omprövning. Den chansen är mer än vad de flesta av de här barnen någonsin kommer att få.

Mer läsning

Annons