Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borde vi oroa oss mer?

Svenskar oroar sig mer för det som händer i världen. Det är bra för demokratin.

Annons

I veckan presenterade SOM-institutet, vid Göteborgs universitet, sin senaste undersökning. Den visar att vi svenskar känner oss allt mer oroade för vad som händer i världen.

Det är inte så konstigt. Ebolaepidemin, IS tyranni i Mellanöstern och väpnade konflikter som har försatt 50 miljoner människor på flykt, har knappast smugit oss obemärkt förbi. Världen brinner och vi kan inte längre blunda för lågorna, eller påstå att de inte skrämmer oss.

Svenskarnas oro för terrorism ökade från 29 procent till 46 procent mellan 2013 och 2014, enligt SOM-institutet. 39 procent uppger att de känner stor oro inför Ryssland. För några dagar sedan tvingades ett svenskt fartyg att väja för en rysk ubåt utanför Gotland, så rädslan är väl inte helt obefogad.

Våruppfattning av hotbilden återspeglas i våra attityder. Det svenska försvaret har länge varit en bortprioriterad fråga, inget mer än en symbolisk punkt på dagordningen. Men det senaste årets upptrappning av våld och konflikter, hot och kränkningar av territorium har skakat om bland våra prioriteringar.

Minskade försvarsutgifter har aldrig (i alla fall sedan 1986 då SOM-institutet började sina mätningar) haft så lågt stöd hos befolkningen.

Men kan oro vara bra? Ja, ur ett demokratiskt perspektiv kan det faktiskt det. Ju mer samhällsoro det finns, desto fler väljer att engagera sig politiskt.

Det är en naturlig reaktion på oro, att söka information och försöka påverka det som händer omkring oss. Medborgarengagemang är bra för det svenska samhället.

När det är lugnt på havet guppar de flesta av oss bara med. Det är först när båten ruckas som vi kommer oss för att kavla upp ärmarna och styra årorna in mot land. Försvaret fungerar likadant. Så länge det är fred ser vi inget behov av det. Men det ändras i samma sekund som grannens staketstår i brand.

Frågan är: Ska vi se samhällsoron som en destruktiv kraft eller som gnistan som tänder samhällsengagemang? Eller kan det vara båda och?

Mer läsning

Annons