Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokratiarbete har en prislapp

Annons
Utrustning från Sverige? En soldat från Afrikanska Unionen i Somalia. Är vi beredda att leverera hans utrustning om han kommer från ett icke demokratiskt land? Arkivfoto: Mohamed Sheikh Nor/TT-AP

”Man kan inte ha ett starkt försvar utan att bejaka vapenhandel”, säger Ulf Hammarström med en ton som inte välkomnar invändningar. Moderatorn nickar uppmuntrande åt Försvarsexportmyndighetens generaldirektör och förklarar seminariet om vapenexport som avslutat. Journalister och nyfikna åskådare reser sig från de svettiga plaststolarna i sommarhettans Visby, med en insikt om att världen sällan är svart eller vit.

Vi tänker oss att ett land som Uganda vill köpa vapen av Sverige. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, gör en prövning utifrån det nya regelverk som presenterades i KEX-rapporten förra veckan. Här stöter man på patrull direkt. Uganda må stoltsera med ett flerpartisystem på papper, men i verkligheten ligger all makt i presidentens knä. Få har kunnat blunda för att president Yoweri Museveni sällan tvekar till att slå ner folkets motstånd med våld. Mänskliga rättigheter är inte hans hjärtefråga.

Brister i det demokratiska systemet, uppenbara grymheter riktade mot det egna folket, tillsammans med Ugandas frostiga relationer till sina grannländer placerar landet i ett taskigt förhandlingsläge med Sverige. Om det nya demokratikriteriet vägs in i beslutsprocessen är sannolikheten att ISP godkänner vapenexport till Uganda partikelstor.

Men vad händer om läget i det redan oroliga Somalia skulle trappas upp? Om en gemensam insats från flera enade afrikanska länder skulle krävas. Då skulle Sverige – och FN – vilja att Uganda slöt upp och backade upp insatserna. Vi skulle predika om att alla behövs i det fredsbevarande arbetet i världen – även länder som inte når upp till våra demokratikrav. Men med vilken militär utrustning skulle de delta?

Exemplet med Uganda presenterades av forskaren Pieter D. Wezeman, forskare vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut. Visst är exemplet hypotetiskt, men det visar ändå på något som medierna har misslyckats med: Att rapportera om vapenexportsfrågans oerhörda komplexitet. Framför oss ser vi allt som oftast två läger i debatten. De som är för och de som är emot export av vapen till diktaturer. Det är en grav, nästintill barnslig förenkling av frågan.

Vi får inte glömma att den svenska vapenindustrin är sammanlänkad med många andra områden och branscher. Om Sverige skapar egna, avvikande exportregler är risken stor att länder, även demokratiska sådana, ryggar tillbaka för ett samarbetsavtal – som inte nödvändigtvis rör vapen utan annan typ av teknologi eller forskning. Christer Ahlström, generaldirektör på ISP, säger så här under samma seminarium: ”Vi kan se det nya regelverket på två sätt: Att vi blir mindre konkurrenskraftiga och går miste om en hel del pengar, eller att vi tar täten i demokratiarbetet”. Visst kan vi ta följe med Japan, som det land i världen med mest restriktiv vapenexport, men det kommer kosta pengar och det kommer att ge ringar på vattnet. KEX-utredningens resultat är ambivalent av en anledning: Vapenexporten är en komplex fråga som inte nöjer sig med enkla lösningar, pins och plakat.

Lås oss diskutera hur vi ska göra med svensk vapenhandel, men låt oss då göra det utifrån fler premisser än vad vi gjort hittills. Hur påverkar vapenexporten försvaret? Forskningen? Välfärden? Även demokratiarbete har en prislapp.

Mer läsning

Annons