Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

 Den allra vackraste sagan

Annons
ILLUSTRATION: TECKNAR-OLLE

En vacker saga. Vi som befann oss i en hörsal på Örebro universitet i onsdags kväll fick den berättad för oss av en snäll värmlänning. Så betecknade han sig själv, Sven Kullander, professor i högenergifysik.

Alla sagoberättare i världshistorien borde vara avundsjuka på denna historia om den italienske ingenjören som kan ha löst världens energiproblem. Det mest fantastiska med denna saga är att den kan vara sann. Vetenskapen kan ännu inte motbevisa denna mirakelmaskin. Jag återkommer till denna saga.

I morgon startar miljötoppmötet i Durban, en i den långa raden av internationella kraftsamlingar med uppgift att rädda vår planet, oss själva och annat levande.

Förväntningarna är lågt ställda. Toppmötet i Köpenhamn för två år sedan slutade i en politisk kompromiss och inte i det radikala nytänkande som många hoppats på. Förra årets toppmöte i Cancún i Mexico sågs som en framgång trots allt. Det är bättre att orka springa 500 meter i stället för 100 meter. Men långt ifrån nog om det handlar, om ett maratonlopp.

Alla tvingas hela tiden prioritera, medvetet eller omedvetet. Själv är jag duktig på att skjuta på besvärliga arbetsuppgifter och svåra beslut tills det nästan inte finns någon tid kvar. Någonstans i närheten av reptilhjärnan aktiveras vindlingar, som inbillar mig att ”något” kommer att inträffa så att problemen löser sig av sig självt. Inte klokt, men mänskligt.

I dag är det rapporter om den ekonomiska krisen som sköljer över oss. Land efter land i Europa blottar sina vacklande finanser, arbetslösheten stiger och framtiden krymper för miljontals människor. I Egypten har det politiska våldet blossat upp och i östra Afrika fortsätter hungerkatastrofen, numera i medieskugga.

Politikerna har uppgiften att lösa problemen. I EU ska de demokratiskt valda ledarna komma fram till beslut om hårda tag för att få fart på länder som kryper bakåt ekonomiskt. Uppmärksamheten är total, eftersom risken är stor att smittan sprider sig. I Durban ska de europeiska politiska ledarna tillsammans med alla andra folk i världen nå det himmelshöga målet att drastiskt minska utsläppen av växthusgaser. Många presidenter och premiärministrar kommer dit, utsjasade av andra politiska projekt. USA:s Barack Obama är bara ett exempel. Hans land ligger i toppen av den föga smickrande utsläppsligan.

Slutet på världen som vi känner den är titeln på en bok av två tyskar, Claus Leggewie och Harald Welzer, en statsvetare och en socialpsykolog. Den som lyssnat på den amerikanska gruppen R.E.M. känner igen meningen från en av deras låtar – It´s the end of the world as we know it.

De första kapitlen i boken orsakar lätt panik för den som inte är övertygad om att vi lever i den bästa av alla världar och att allting alltid ordnar sig till det bättre. För min del växer för varje rad frestelsen att slå igen eländet och i stället titta på ”Idol” på tv. Eller gå och sova.

På något viss kommer jag vidare. Och sakta kryper hoppet tillbaka. Leggewie och Welzer är inga självbelåtna domedagsprofeter som med ovedersägliga fakta bara vill bevisa att det bildligt går åt helvete. Det skulle inte vara svårt eftersom jorden medeltemperatur hela tiden stiger.

Förra året var ett rekordår. Aldrig förr har så mycket växthusgaser släppts ut i atmosfären. Sverige har gjort sitt för att minska utsläppen och EU-länderna går åt rätt håll. Men i denna match är Europa en liten lirare. Kina ökade mest, följt av USA och Indien.

Den internationella storpolitiken har hittills visat sig kraftlös i klimatpolitiken. I förra veckan kom en rapport från FN:s klimatpanel, IPCC, som visade att det som tidigare var extrema väderförhållanden blir allt vanligare. Översvämningar, torka och orkaner blir vardag och drabbar i huvudsak den fattiga, södra delen av jordklotet.

Vad är då alternativet för oss som vill känna igen oss i världen, åtminstone vad det gäller klimatet? Mer demokrati är Leggewies och Welzers hoppingivande slutsats. Vi kan som medborgare verka för ett kollektivt förnuft och sätta press på politikerna, de som sitter fast i demokratins dilemma – att alltid prioritera nuet framför framtiden.

Vi måste befria oss från tankefällan att en klimatvänlig livsstil medför försakelser och i stället inse att vi i dag faktiskt försakar livskvalitet genom vårt ”olje-knarkande”. Det handlar inte om tillväxtfientlighet, utan om ett språng fram mot en bättre existens.

Ju fler som i vardagen slutar anpassa verkligheten till illusionerna, desto större kraft i en väg mot en ”ekologiskt renoverad marknadsekonomi”, enligt författarna. Yes, we can! Den radikala tanken är urgammal, tänk bara på det bibliska att smida plogbillar av svärd.

Många sätter sin tilltro till att tekniska innovationer ska rädda oss från klimatkollapsen. Här kommer den ”vackra sagan” tillbaka,. Den italienske ingenjören och entreprenören Andrea Rossi har stöd från det anrika universitetet i Bologna för sin uppfinning ”e-cat”, en kärnreaktor stor som en kaffekokare. Med nickel, väte och en än så länge hemlig tredje tillsats producerar denna apparat energi på ett förbryllande effektivt sätt. Utan radioaktivitet.

Sven Kullander har varit inbjuden som observatör till experimenten. Det kan vara århundradets uppfinning, enligt honom. Eller så är det något lurt, eftersom den teoretiska fysiken i dag inte kan förklara förloppet. Det som saknas är att andra oberoende forskare får full inblick och kan upprepa den hittills fördolda kärnreaktionen.

Andrea Rossi är full av tillförsikt och har planer på att gå ut på marknaden med sin ”e-cat” så fort som möjligt. Han har till och med medtävlare i Grekland, som hävdar att de har samma teknik på gång inom en snar framtid. I så fall blir världens vackraste saga sann.

Innan miraklet sker så finns andra motigare vägar att trampa, för oss alla. De kan leda mot slutet på världen som vi känner den. Men inte katastrof för det. Som R.E.M.-låten slutar: ”and I feel fine”. Jag mår bra.

Mer läsning

Annons