Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svåra konsten att provocera

Annons
illustration: tecknar-olle

Hur utmanar man och provocerar det svenska etablissemanget? Alltså de enskilda eller de människor i grupp som har makt över andra människor liv.

I måndags fick konstnären Lars Vilks frågan i chatten på na.se om han vågar måla den socialdemokratiska partitoppen som feta rikemän och kvinnor. Hans svar blev ”gäsp”.

I går var Lars Vilks på plats i Örebro för att tillsammans med Nerikes Allehandas ansvarige utgivare Ulf Johansson föreläsa om och debattera teckningen av profeten Muhammed som rondellhund. Publiceringen i NA för tre år sedan väckte mycket starka reaktioner, hos muslimer i Örebro men även ute i världen.

Konsekvenserna i Örebro är väl kända. Muslimer i Örebro, som inte tillhör det svenska etablissemanget, protesterade och demonstrerade. Publiceringen av teckningen var en kränkning av det heliga och okränkbara, ansåg de. Medlemmar i etablissemang i andra länder reagerade också, som till exempel Mahmoud Ahmadinejad, president i den islamiska republiken Iran.

För det svenska etablissemanget var teckningen ingen provokation. Islam eller muslimer som grupp är inte del av den etablerade maktstrukturen i vårt land.

En bild av socialdemokratins toppar som feta rikemän skulle inte heller utmana hos oss. Där har Lars Vilks helt rätt. Några igenkännbara personer skulle säkert bli sårade och tycka det var osmakligt. En del skulle kanske våga säga att de vara kränkta. Upphovspersonen skulle hävda att bilden är satir, ett sätt att spegla samhället med hjälpa av groteska överdrifter.

För över trettio år sedan publicerade Aftonbladet en fejkad intervju med dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Han framställdes som psykiskt sjuk. Teckningen till artikeln visade ett svullet och orakat ansikte, ett porträtt av en vansinnig man. Thorbjörn Fälldin själv stämde Aftonbladet för förtal, ett tryckfrihetsbrott, och krävde en krona i skadestånd.

Juryn friade Aftonbladet. Provokationen av författaren Rolf Börjlind fick direkt effekt på statsministern. Han kände sig kränkt. Thorbjörn Fälldin var då så mycket etablissemang som det gick att vara.

I dag heter statsministern Fredrik Reinfeldt. Han utsätts i sin roll som politiker för hårda ord av sina motståndare, helt enligt reglerna, men något angrepp på honom som privatperson i still med Fälldin-satiren har i alla fall inte fått någon större spridning. En sådan attack skulle direkt falla tillbaka på angriparen.

Man kan fundera över varför. Har vi blivit allmänt snällare? Är det politiska klimatet för artigt? Har vi fått allt mer av god smak? Eller har maktens företrädare blivit för smarta för att exponera sig för ”smaklösa” satirer? Eller är vi så förhärdade att inga fyndiga elakheter längre biter? Eller rent av för fega?

Etablissemanget finns ju kvar lika mycket i dag som någonsin förr. Statsministern är ju inte ensam om att ha makt. Näringslivet, fackföreningar, idrottsrörelsen, samfund, markägare, jägare, kungahuset – det fullkomligt kryllar av etablissemang.

Ny tider ställer nya krav. Inte minst på den skarpa satiren. Det är inte lätt att vrida perspektivet precis så snett att vår invanda makt framställs på ett sätt som medietränare till varje pris vill undvika.

Mer läsning

Annons