Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svåraste krisen någonsin

Annons
Förlåt. Håkan Juholt reser runt i bland socialdemokrater i Sverige för att reparerar skadan. Här i Sundbyberg i måndags. arkivbild: Anders Wiklund/SCANPIX

Håkan Juholt skulle ena Socialdemokraterna, ge framtidstro och staka ut de politiska visionerna.

Det blev inte riktigt så. Han har snarare drivit partiet rakt in i en allvarlig kris, kanske den värsta i Socialdemokraternas historia. Eller det kanske snarare ska beskrivas så här. I stället för att sätta stopp för Socialdemokraternas kräftgång förvärrade Håkan Juholt situationen.

En och annan politisk motståndare hånflinar säkert. Men det har de ingen anledning att göra. För att demokratin ska fungera krävs det en kraftfull opposition, någon som ständigt hackar på regeringen och som dessutom framstår som ett trovärdigt regeringsalternativ. Krisen för Socialdemokraterna riskerar därför att göra svensk politik fattigare.

Socialdemokraterna bildades år 1889. Under de 122 som har förflutit sedan dess har partiet naturligtvis hanterat en rad kriser. Men vad ska vi jämföra med, när vi tittar på dagens kris för partiet?

Partisprängningen 1917? Vänsterfalangen lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti – som senare bytte namn till Sveriges kommunistiska parti.

Men då var Socialdemokraterna ett parti på uppgång. Samma år som utbrytningen skedde blev partiledaren Hjalmar Branting finansminister i en regering som leddes av liberalen Nils Edén. Tre år senare skulle Hjalmar Branting bli statsminister – om än för en kort period.

Utbrytarpartiet (som i dag heter Vänsterpartiet) marginaliserades bland väljarna på grund av dess lojalitet med Sovjetunionen. Och den person som ledde utbrytningen, Zeth Höglund, blev återigen socialdemokrat efter några år.

Det plötsliga ledarbytet efter Per Albin Hanssons bortgång 1946? Nej, det var ingen allvarlig kris. Det var snarare inledningen ett rekordlångt regeringsinnehav.

Mordet på Olof Palme? En händelse som skadade om både Sverige och det socialdemokratiska partiet. Men det dröjde mindre än ett dygn, så visste både Sverige och världen vem som skulle bli Olof Palmes efterträdare. Och vid valet två år senare blev det ytterligare en socialdemokratisk valseger.

I dag är Socialdemokraterna ett parti på nedgång – och ett parti som inte riktigt vet vad det vill. Visst finns det en ideologisk överbyggnad som är klassisk. En strävan efter minskade klassklyftor, en koppling till fackföreningsrörelsen som är unik. Men i vardagspolitiken haltar partiet fram – och tvingas motvilligt att anpassa sig till alliansregeringens politik.

Det blev en valkatastrof 2006 – och ett ännu sämre valresultat 2010. En allvarlig ledarkris inleddes när Mona Sahlin gav beskedet att hon skulle avgå som partiledare. När partiet väl fick en ny partiledare blev det en rad motsägelsefulla utspel. I något fall har politiken ändrats inom några timmar. På toppen av allt inträffade det som socialdemokratiska gräsrötter avskyr allra mest: Partiledaren har påträffats med fingrarna i syltburken.

Så det råder ingen tvekan. 2011 års kris för Socialdemokraterna är allvarligare än partisprängningen 1917, Per-Albin Hanssons plötsliga frånfälle 1946 och mordet på Olof Palme 1986.

Det finns ingen naturlag som säger att det ska gå bakåt för Socialdemokraterna. New Labour och de nya Moderaterna är exempel på partier som har vänt nedgång till uppgång.

Men då krävs att Socialdemokraterna ägnar sig mer åt världen utanför och mindre åt de interna stridigheterna.

Håkan Juholt må ha vunnit den interna maktstriden, i trots mot sådana som jag – politiska kommentatorer som räknat ut honom. Men har han någon chans i valet 2014. Jag tvivlar.

Mer läsning

Annons