Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är Ohly som borde avgå

Annons
Testuggare. För ett stärka den rödgröna kartellen krävs att Vänsterpartiet positionerar sig som vänsterinriktat socialdemokratiskt parti. Med Lars Ohly i ledningen har partiet blivit ett testuggande marxistiskt parti. Arkivbild: Leif R Jansson/Scanpix

Spekulationerna är redan i full gång: Kan Mona Sahlin sitta kvar, om De rödgröna förlorar valet?

Jag är fascinerad över alla socialdemokrater jag möter som säger att de har svårt för Mona Sahlin. Jag själv konstaterar: Hon är en av landets mest erfarna politiker. Hon har varit arbetsmarknadsminister, partisekreterare, vice statsminister med mera. Hon är dessutom en av socialdemokratins förnyare.

Det är kanske det som är problemet – att hon är en förnyare. Just i detta läge har Socialdemokraterna svårt att förnya sig. Det har delvis med oppositionsrollen att göra. I opposition drömmer Socialdemokraterna om att locka till sig ”gamla väljare” med en politik som de ska känna igen sig i. Dessutom ska Socialdemokraterna förhålla sig till två andra partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De ska förhandla om detaljfrågor – och komma överens om en gemensam politik. Det blir krångligt att förnya sin egen politik i allians med två andra partier.

Ja, det är möjligt att Mona Sahlin kastar in handduken efter valet. I så fall blir hon historisk ytterligare en gång. Hon blir inte bara Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare, utan också den första partiledaren sedan Hjalmar Branting som aldrig blivit statsminister. Men det är inte säkert att det utgör någon lösning på De rödgrönas problem.

Det finns en annan partiledare som borde överväga att avgå för att bereda vägen för en rödgrön uppryckning: Vänsterpartiets Lars Ohly.

Han ser rätt nöjd ut själv. Med stöd av vänsterinriktade Socialdemokrater, tvingade han sig in som koalitionspartner i De rödgröna, trots att Mona Sahlin ville hålla honom utanför.

Den som läser Vänsterpartiets programtexter finner att partiet står för annan världsbild än alla övriga partier. Under Lars Ohlys ledning har Vänsterpartiet börjat med ett marxistiskt testuggande.

Här finns en gammaldags klasskampsretorik. Arbetarklassen står mot borgarklassen. Borgarklassen är de som äger produktionsmedel. Om en metallarbetare (arbetarklass!) får en bra affärsidé, pantsätter sitt hus för att få startkapital och startar ett företag med en handfull anställda. Ja, då är han en förtappad borgare som står på fel sida i klasskampen.

USA beskrivs som en imperialistisk stormakt, med enbart onda avsikter.

Under ungdomsåren var jag aktiv i den yttersta vänstern, en vänster som betraktade det dåvarande VPK som något av ett högerspöke. Och jag känner igen retoriken från 70-talet, i det program som Vänsterpartiet har antagit under 2000-talet.

Jag hör inte till dem som fruktar ”kommunistspöket”. Jag kan ha synpunkter på Vänsterpartiets förmåga att göra upp med sitt förflutna. Jag kan ha synpunkter på att skrifter av massmördaren Lenin läses med entusiasm av vissa V-medlemmar. Men jag tror inte att Sveriges frihet hotas av att Lars Ohly hamnar i regeringen.

Vi måste ändå utgå från att Vänsterpartiets medlemmar i stora drag tror på det program som partiets kongress har antagit. Och det är en världsbild som krockar betänkligt med den världsbild som Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand står för. Den rödgröna kartellen blir därför bräcklig.

För att skapa en starkare rödgrön kartell skulle det krävas ett Vänsterparti som positionerar sig mer som ett vänsterinriktat socialdemokratiskt parti. Men då krävs ett nytt program och en ny partiledning.

Mer läsning

Annons