Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Diktaturer skapar inte stabilitet

Annons
Stöd till vissa. Statyn av Saddam Hussein rivs, sedan han störtats av amerikanska trupper. Men president George W Bush fortsatte att ge stöd till andra arabiska diktaturer. Arkivbild: Jerome Delay/Scanpix-AP

Jag fick en gång ett telefonsamtal från en chefredaktör i ett arabiskt land. NA hade uppmärksammats för vår publicering av en av Lars Vilks teckningar. Redaktören var nyfiken på hur vi hade resonerat. Han förklarade också läget utifrån sin egen horisont: En rad diktaturregimer i arabvärlden får stöd av USA. Så mot USA går det inte att protestera.

Men när en teckning publiceras i ett litet land i norra Europa, finns det plötsligt utrymme för ”mannen på gatan” att ropa ut sin avsky.

Inte mot den regim som han ogillar. Inte mot USA, som stöder regimen. Men det gick åtminstone att på något sätt få utlopp för sin frustration. Det gick att protestera mot en okänd tidning i en stad i Mellansverige.

Att det handlade om en religiös symbol skapade utrymme för protesterna. Även de hårdaste diktaturer brukar ha en viss tolerans för religiös tro.

Både i Europa och i arabvärlden finns det många exempel på att religiösa församlingar har spelat en viss politisk roll, genom att de har kanaliserat missnöje. Så var det i östra Tyskland under den kommunistiska tiden. Så är det i Egypten i dag.

President George W Bush hade en vision när han lät invadera Irak 2003. Med utgångspunkt från Irak skulle demokratin sprida sig i arabvärlden.

Problemet var att många av envåldshärskarna också betraktades som garanter för stabilitet i regionen. Så de fick fortsatt stöd. Jo, fria val utlystes i Irak. Men regimer i länder som Saudiarabien, Egypten, Tunisien och Jemen fick fortsatta vapenleveranser från USA, trots att de inte hade några som helst planer på att låta folket ta ställning till vem som skulle få styra landet. Jo, visst hölls val i Egypten. Men de var riggade. Valresultatet var bestämt i förväg.

Även Saddam Hussein betraktades en gång i tiden som ett slags garant för ”stabilitet”. När han startade krig mot Iran 1980 fick han både vapen och pengar. Han var naturligtvis en tyrann redan då. Och redan då borde USA och Västeuropa ha fattat vilket farligt spel det innebar att stödja Saddam Hussein.

Nu känner de auktoritära regimerna hur marken gungar under deras fötter. Och västvärlden får åter igen erfara att diktaturer inte är särskilt stabila.

Tunisiens president flydde till Saudiarabien. Egyptens president säger att han tänker avgå i höst. Jemens president säger att han tänker avgå 2013. Kung Abdullah i Jordanien har ombildat sin regering. I Syrien manar Facebook-grupper till protester. Och så där håller det på ...

Hur trovärdigt är det när USA och EU nu uppträder som demokratiaktivister? Hur ska mannen på gatan i Egypten betrakta utspelen som nu görs? Sannolikt med en gnutta misstänksamhet.

Okej, bättre sent än aldrig. Självklart är det bra om USA och EU nu agerar för fria val i Egypten. Just nu handlar det om att göra uttalanden. Lite senare kan det handla om mer handfast hjälp med att organisera valen. Och när det väl kommer ett valresultat måste omvärldens budskap bli att valresultatet ska respekteras, även om ”fel” parti råkar vinna.

Men hur blir det sedan?

Kommer den kungliga diktaturen i Saudiarabien även i fortsättningen att betraktas som en garant för ”stabiliteten” i regionen?

Mer läsning

Annons