Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En vilsen 17-åring med tuppkam

Annons
Viktig. Skolan är en central del av våra barns uppväxt, skriver Evelyn Schreiber. Arkivfoto; Anders Wiklund/TT

Det finns människor som man aldrig glömmer. De korsar ens väg och lämnar kvar något. Ibland stannar de i ens liv en stund, i veckor, år eller vad som känns som en livstid, andra gånger är de inget mer än ett flyktigt möte som skakar om marken du står på.

Som mannen jag träffade på i en bistro i New York en stormig januarikväll. Han, den stiliga herren med hatt, som betalade för min mat och sa åt mig att göra detsamma för någon annan.

Med orden ”spread the love” gick han ut i natten. Kvar stod jag med en tiodollarssedel och en helt ny värld i min hand.

”Om du skulle vinna Nobelpriset, vem skulle du då tacka i ditt tal?” frågade en vän mig för några veckor sedan. Vi skrattade åt det omöjliga och jag räknade upp min mamma och bästa vän.

Och så kom jag att tänka på Anders, gymnasieläraren som jag har att tacka för allt. Han som mötte en vilsen 17-åring med svarta stuprörsjeans, nitbälte och tuppkam. Han såg inte bara till att ta mig igenom gymnasiet när min tonårsvärld stod på kant, utan inspirerade mig även till att söka in till universitetet efter studenten. Alltid stabil och professionell- med det största av hjärta.

Det här outtröttliga engagemanget finns hos fler lärare. De heter Kalle, Monica, Anna och Karim och finns på alla av landets skolor; lärarna som varje dag gör mer än vad som förväntas av dem.

Anders var läraren, vars anekdoter från filmen Smala Sussie drev hela klassen till vansinne, som öppnade upp mina ögon för politiken och sporrade min vän till att börja engagera sig för jämställdhet. Men kunskap och stort självförtroende traskade vi ut i världen.

Skoldebatten stirrar sig blind på hårda värden och måttstockar. Det pratas om lärartäthet och betygskriterium, kepsar och skollagar. Procentsatser och nya, gamla och kopierade reformer kastas runt som konfetti. Och frågar vi kommunalrådet Kenneth Nilsson (S), ja då tycker han att den viktigaste skolfrågan är lokalerna. Inte löner, lärarnas status eller ordningen i skolan. Lokalerna.

Den svenska grundskolan sträcker sig över nio år. Lägg dessutom till tre år i gymnasiet, så förstår vi att skolan är en central del av våra barns uppväxt och fostran. Kanske en av de viktigaste. För barn som inte har en trygg hemmiljö eller föräldrar att luta sig mot blir skolan allt.

Visst finns det många problem i den svenska skolan, det visar inte minst den senaste PISA-undersökningen och NA:s skolgranskning. Det finns mer eller mindre akuta problem som vi måste hitta lösningar på. Men först: Låt oss ta tillfället i akt att lyfta fram de engagerade, motiverande lärare som finns där ute, de som allt för ofta glöms bort. Lärarna, de vardagshjältar som inte sällan får axla en roll som både förälder, socialsekreterare och mentor. Till er säger vi: ”Tack”.

Vi stod på Slottsbron och sa hej då, jag med studentmössan i handen. ”Vad tänker du göra nu?” frågade Anders mig. ”Jag tänker skriva” svarade jag och förvånades över hur självklart det kändes. ”När du blir en välkänd journalist, får du inte glömma bort din gamle gymnasielärare” skrattade han innan vi gick åt olika håll. Nej, aldrig.

Mer läsning

Annons