Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För och emot när vi ska bli bäst

Annons
Hjärnkraft. Kvaliteten på svensk forskning sjunker samtidigt som vi satsar mer än många andra länder. Ett motsägelsefullt dilemma. arkivbild: Rolf Hamilton/scanpix

Sverige ligger i topp i forskningsvärlden. Samtidigt sjunker kvaliteten i internationella jämförelser. Det är en av många motsägelser som präglar den verklighet som till hösten ska tumlas ihop till en ny forskningspolitik.

I går samlades en grupp till ett idéseminarium på Folkpartiets riksmöte i Västerås. Statssekretare Peter Honeth gav några bilder av den globala och tävlingsinriktade forskningsvärlden. Rubriken på mötet var en uppmaning: Fler svenska Nobelpristagare.

Efter beslut 2008 tillfördes forskningen en rejäl dos med pengar. I år ger det fem miljarder kronor. Den satsningen ger Sverige en topplacering i jämförelse med andra länder. Endast Israel och Finland slår oss med högre andel av BNP. Satsningen visar att regeringen har en insikt om att vi måste satsa på framtiden.

Det finns en annan topplista som ger en betydligt dystrare bild av tillståndet i Sverige. Då handlar det om kvalitet. Pengar är lätträknade. Motsatsen råder för mätning av vad man får ut av insatserna.

Det vanligaste sättet att mäta kvalitet är trots allt att räkna, att räkna antalet gånger som forskningsresultat citeras av andra forskare. Det ger en bekräftelse på att den nya kunskapen ligger rätt, att den är värd att bygga vidare på för andra. Forskning är till sin själ öppen och global.

Här dalar Sveriges anseende. Andra små länder som Schweiz, Nederländerna och Danmark är i sin tur på stark uppgång. Att USA ligger bra till förvånar ingen, men att mindre länder placerar sig allt bättre visar att storleken inte är avgörande för att nå framgång.

Till hösten ska regeringen lägga fram en ny forskningsproposition. Vägen dit är knölig och fylld av motsägelser. Peter Honeth, som har en bakgrund i ledningen för Lunds universitet, pekade ut två vägar framåt. Den första säger sig självt: kvaliteten måste bli bättre. Forskningen är mycket en tävling, där den som ”vinner” drar till sig fler kvalificerade forskare och mer pengar.

Den andra vägen är färre forskare. Det strider mot det svenska sättet att tänka, konstaterade Peter Honeth. Det är här det blir komplicerat och motsägelsefullt.

I Sverige har den politiska inriktningen varit allt fler lärosäten. Örebro är ett exempel på en universitetsfilial som blev högskola och som nu är universitet. Regionalpolitiken har varit en del av utvecklingen av den högre utbildningen. Det finns många god argument för det.

Men samtidigt har den också lett till något av homeopatisk förtunning. Den svenska forskningsvärlden har splittrats samtidigt som den internationella konkurrensen hårdnat. Hur ska vi kunna bli riktigt bra på något om vi vill göra allt?

Den svenska akademiska världen präglas enligt många kritiker av inavel. De mäktiga professorerna stannar på sina universitet i hög utsträckning och tenderar att belöna dem som följer i de redan upptrampade spåren. Det helt nödvändiga i att tänka nytt och ta risker får stå tillbaka för säkra kort. Inte enbart affärsvärlden har sina stora egon.

Schweiz lyftes fram som ett föregångsland. Hälften av forskarna där kommer från andra länder. I Sverige finns många hinder för att enbart flytta på sig inom landet.

Vi kan vänta oss en ökad satsning på spetsforskning till hösten. Den politiska viljan finns. Kruxet är att balansera rekryteringen av framtidens forskare.

Talangerna kan mycket väl finnas utanför det universitet som i dag tar mest resurser.

Mer läsning

Annons