Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fred i vår tid är något annat

Annons
Outgrundlig. Bysten av Alfred Nobel ger inga svar på vad han tycker om den senaste tidens fredspristagare. Men utnämningarna ger desto större genklang i världen.arkivbild: Henrik Montgomery SCANPIX

Hösten är här och vi översköljs nu av ett årligt återkommande evenemang: årets Nobelpristagare avslöjas.

I går var det medicinpriset och i dag fysik. Fysik är en fantastisk vetenskap, där män och någon gång kvinnor lättar på förlåten till universums mysterier. Svindlande stort, men fysikpriset brukar inte väcka några hetare känslor bland allmänheten.

Annat är det med litteraturpriset. För att inte tala om fredspriset. På fredag får vi vet vem, eller vilka, som enligt den store donatorns sista vilja ”har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Den norske juristen och fredsaktivisten Fredrik Heffermehl hävdar att den norska Nobelkommittén utser pristagare som inte alls passar inte på kriterierna i Nobels testamente utan begår självsvåldiga lagbrott. Förvaltningsdomstolen i Stockholm har detta mål på sitt bord sedan fler år tillbaka.

Barack Obama, Moder Teresa, Shirin Ebadi, Wangari Maathai, Al Gore. Martti Ahtisaari, Lech Walesa och Yitzhak Rabin, listan på ”ovärdiga” fredspristagare är enligt Fredrik Heffermehl lång. Förra årets pris till den kinesiske dissidenten Liu Xiabo adderade ytterligare en.

Fredrik Heffermehl har tyngd i fredsfrågor. Han har bland haft en topposition in IPB, International Peace Bureau. IPB fick Nobels fredspris 1910. Man kan tillspetsat säga att Fredrik Heffermehl argumenterar i egen sak.

Den som läser Alfred Nobels testamente om ”minskningar av stående arméer och spridande af fredskongresser” får problem att koppla ihop många av efterkrigstidens fredspristagare med den ursprungliga skriften. Den fängslade människorättsaktivisten Liu Xiabo hade mycket lite att göra med storleken på den kinesiska armén.

Fredrik Heffermehl har räknat ut att före andra världskriget gick 85 procent av priserna till fredsarbete. Efter kriget kom förfallet enligt hans mening, och andelen minskade till 45 procent. Han är också kritisk till den norska Nobelkommitténs sammansättning. Avdankade politiker är inte rätt sammanslutning att utse fredsivrare, de som dessutom är positiva till militäralliansen Nato.

Nobels fredspris har världspolitisk sprängkraft i klass med en rejäl dynamitladdning. Priset till Liu Xiabo ledde till skarpa reaktioner från den kinesiska regimen mot Norge, trots att den norska regeringen inte bär ansvaret. Enligt Heffermehls logik var priset mer ett slag i ansiktet mot ett odemokratiskt styre än ett sätt att söka vägar mot en fredligare samexistens.

Den som bokstav för bokstav läser Nobels testamente hittar bevis för att Heffermehl har rätt i sin syn och sin kritik. Men juridik är mer än bokstavstro, precis som religiösa urkunder allt sedan tidernas begynnelse tolkats på vitt skilda sätt.

Facit får vi aldrig. Alfred Nobel dog 1896, långt före världskrigen, långt före demokratins genomslag som det hyllade styrelseskicket, långt före avkolonialiseringen, långt före de stora miljöhoten, långt före globaliseringen. Långt före mycket av det som i dag definieras som hot mot människans fredliga samexistens.

I år spekuleras om att olika personer eller organisationer som utlöst den arabiska våren ska få fredspriset. Det kommer i så fall inte bli tal om minskade arméer i år heller, mer än som en bieffekt.

Alfred Nobel var en föregångsman. Jag tror han skulle ha gett sin välsignelse till dagens ”vantolkningar”.

Mer läsning

Annons