Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hallå, detta bestämmer inte EU!

Artikel 0 av 300
Val 2014
Visa alla artiklar

Annons
Nationell fråga. Den brittiske premiärministern David Cameron tar upp EU:s maktfrågor i ett sammanhang där de hör hemma: i nationella val. Arkivfoto: Kirsty Wigglesworth/TT-AP

Kristdemokraternas genombrott kom 1991, när partiet kom in i riksdagen. Då fanns en förhoppning att EU-medlemskapet skulle innebära ett lyft för det egna partiet, att beröringsskräcken för ett parti som uttryckligen säger sig bygga på kristna värderingar skulle minska. När vi kom med i EU skulle svenskar få klart för sig att det i Europa inte är något konstigt med att vara kristdemokrat. I Tyskland har de båda kristdemokratiska partierna CDU/CSU varit statsbärande under en stor del av efterkrigstiden.

Kristen demokratisk samling bytte stegvis namn till Kristdemokraterna, för att markera samhörighet med de stora kristdemokratiska partierna i Europa.

Men de svenska Kristdemokraterna är också ett parti som knyter an till den EU-skepsis som präglade Sverige under lång tid. Fortfarande syns denna EU-skepsis om vi tittar på opinionsmätningar om euron. Däremot är det ett stabilt stöd för EU-medlemskapet.

Både Kristdemokraterna och flera andra partier säger ”nja till EU”. Vi ska visserligen vara kvar i EU, men EU ska inte lägga sig i för mycket. Det är ett sätt att locka en EU-kritisk opinion. Det syns i Lars Adaktussons debattartikel. Han säger bland annat att han som EU-parlamentariker vill ”bevaka politikens gränser och att beslut som hör hemma i medlemsländerna inte förs över till Bryssel.”

Ja, bevaka kan han naturligtvis alltid göra.

Men ärligt talat: EU-institutionerna bestämmer inte maktfördelningen inom EU. En EU-parlamentariker har inte ett skvatt att säga till om när det gäller EU:s befogenheter. Sådant beslutas av medlemsländerna i en regeringskonferens. Och det kräver enhälliga beslut. Storbritanniens David Cameron har utmanat EU-systemet genom att kräva förändringar av fördraget – och utlova en folkomröstning där britterna ska få ta ställning till EU-medlemskapet. Förutsättningarna att lyckas med denna utmaning är inte särskilt goda. Men David Cameron lägger åtminstone maktfrågorna där de hör hemma – på nationell nivå.

Jag kan tycka att det är fegt av partierna att inte ta upp EU-frågorna i valrörelser inför riksdagsvalet. Dels handlar det om vem som bestämmer vad i EU. Men det handlar också om alla de frågor där företrädare för medlemsländerna faktiskt är lagstiftande tillsammans med det folkvalda EU-parlamentet.

Lars Adaktusson skriver att han vill skapa ”en funktion för att granska alla förslag till nya EU-lagar – med rätt att skicka tillbaka de förslag som inte håller måttet.” Men vänta nu. Det är ju så EU-parlamentet fungerar i dag. EU-kommissionen har ensamrätt på att lägga fram lagförslag. Om medlemsländerna gillar förslaget går det vidare till parlamentet. Om en majoritet i parlamentet anser att förslaget är för dåligt blir det en förhandling som ofta slutar med en kompromiss som alla kan godta. Men ytterst har EU-parlamentet redan i dag makt att stoppa de lagförslag som en majoritet av parlamentets ledamöter inte gillar. Jag tror att de svenska Kristdemokraterna med detta förslag vill göra en markering för svensk opinion, snarare än att förändra systemet i EU.

Alla artiklar i
Val 2014