Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hallå, här finns en opinion!

Alkoholism är både ett problem för individen och ett problem för samhället. Men det gemensamma ansvaret är på väg att glömmas bort.

Annons

I dagens NA berättar Mikael Carlsson om sitt liv som alkoholist – och senare som nykter alkoholist. Det är en berättelse om våld, fängelse och kraschade relationer. Det är också optimistisk berättelse eftersom den handlar om en person som bestämt sig för att ett nyktert liv är ett bättre alternativ. Det finns en väg tillbaka.

Visst är alkoholen ett ansvar för individen. Att dricka någon snaps för mycket är ett val. Att sätta sig vid ratten och chansa på att polisen inte gör några nykterhetskontroller just i dag är också ett val. Ett val som är direkt livsfarligt både för den onyktre och för omgivningen.

Men alkoholen är också ett samhällsansvar. Vi har ett försäljningsmonopol. Vi har regler som begränsar försäljningen av alkohol på krogen.

Men i den offentliga debatten är det gemensamma ansvaret nästan som bortblåst. Det politiska trycket att vidta åtgärder som begränsar konsumtionen är näst intill noll.

När moderaten Carl Bildt tillträdde som statsminister 1991 sade han följande: ”Alkoholmissbruket är vårt största sociala problem. Regeringen avser att föra en aktiv alkoholpolitik som syftar till minskad konsumtion och minskade alkoholskador.”

Fortfarande är alkoholen vårt största sociala problem. Enligt en europeisk studie från 2006 kostade alkoholen 1 900 miljarder euro för EU:s medlemsländer. Utan de kostnaderna är det ett antal krisländer i Europa som hade mått bättre.

När Fredrik Reinfeldt presenterade sin senaste regeringsförklaring nämnde han inte ordet alkohol över huvud taget.

I de opinionsmätningar om Systembolagets ställning som görs av Sifo är det numera över 70 procent som stöder alkoholmonopolet. Det finns alltså ett stöd för en restriktiv alkoholpolitik. Vilket parti blir först med att upptäcka det?

Mer läsning

Annons