Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga tecken på kubansk vår

Annons

Nyligen besökte flera av de ledande oppositionella kubanerna Sverige. De deltog i diverse möten och seminarier, och var bland annat inbjudna av UD.

Det är någonting nytt. Ingen djupgående samhällsförändring förvisso, men ändå. Fram till nyligen har kubaner inte kunnat resa ut och tillbaka. Nu är det lite enklare.

Har det handlat om dissidenter har regimen gärna gett dem en enkelbiljett ut ur landet.

En annan förändring, som rapporterades i nyhetsflödet härom morgonen, är att Internet blir lite mer öppet. Det ska öppnas statliga internetkaféer där kubaner kan använda nätet, fast förstås bara på villkor som regimen ställer.

Tillgången blir ransonerad och priserna skyhöga, någon timmes surfande kostar motsvarande en femtedel av en månadslön.

Kuba rankas av organisationen Reportrar utan gränser i gruppen ”Internets värsta fiender” tillsammans med länder som Nordkorea, Vietnam, Vitryssland, Saudiarabien, Bahrain, Iran, Uzbekistan, Kina och några länder till. I praktiken har nätet varit ett intranät och där endast en mycket liten krets människor – i partieliten – haft tillgång till Internet.

Paradoxen är ju att Kuba, som politiskt tillhör de mer rigida politiska systemen, ändå inte är ett helt slutet land. Turismen är till exempel omfattande och det finns oberoende mediegrupper som kan rapportera om vad som händer, fast då bara i medier som finns i länder utanför landet.

Det finns även en rad bloggare aktiva, men de är i väldigt liten utsträckning möjliga att nå för en vanlig kuban. Men de spelar ändå en politisk roll. Mest känd är Yoanni Sanchez (generation Y), som var en av de kubaner som besökte Sverige nyligen. Hennes små och stora betraktelser om kubansk vardag är starka.

Är då lite friare resmöjligheter och lite större internettillgång tecken på någon slags kubansk vår? Det finns tyvärr inga sådana tecken alls.

Kommunistpartiets politiska monopol är fortfarande gjutet i sten. Och säkerhetspolisen jagar och stör oppositionen kontinuerligt, fast de har förändrat sin taktik.

Regimens spår tycks vara lite mer av kapitalism, men ingen politisk pluralism. Lättar den på trycket förlorar den makten. Det vet Raúl Castro och kompani.

Mer läsning

Annons