Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte den första logiska kullerbyttan

Annons
Tänk om det var privat. Då hade det funnits en tydlig koppling mellan personalens jobb och institutionens fortlevnad.

Granhults behandlingshem för unga missbrukare läggs ner. Nu har det formella beslutet kommit.

Och Statens institutionsstyrelse har fått lära sig att Sverige har kommit in i 2000-talet. Ambitionen var att informera personalen på Granhult om nedläggningsbeslutet på ett ordnat sätt. Men de fick reda på beslutet via sidovägar, via en helt annan institution.

Problemet för de anställda på Granhult är att det inte verkar finnas något som helst samband mellan vad de åstadkommer och institutionens fortlevnad. De har en bra beläggning. De får höra att de gör ett bra jobb. Så sent som i november förra året gjorde Inspektionen för vård och omsorg en inspektion. Nästa månad kom ett formellt beslut som sade att verksamheten fungerar väl, trots nedläggningshotet.

Det är inte den första logiska kullerbyttan inom svensk missbruksvård. 2005 drabbade en annan nedläggning Granhult. En särskild avdelning för unga tjejer med missbruksproblem avvecklades. Då fanns det i och för sig ett samband med låg beläggning. Men det var i förlängningen ett uttryck för ett allvarligt systemfel i missbruksvården.

En ung man som går ut på stan och slåss, krossar fönsterrutor och begår inbrott blir så småningom placerad. Om inte annat så för att det finns ett antal myndigheter runt omkring som ser ett akut behov av att få bort den utåtagerande mannen från gatan. Om han dessutom blir av med sitt missbruk blir det en extra bonus. Men en ung tjej som missbrukar blir ofta mer självdestruktiv. Hon skadar sig själv. Hon säljer sexuella tjänster för att få tag i narkotika. Inte fullt lika störande för omgivningen. Visserligen är det lika angeläget att hon får en ny chans i livet. Men inte tillräckligt stark för att hemkommunen ska betala en behandling som kostar tusentals kronor per dygn. Möjligen gick det i och för sig att förstå den nedläggningen, utifrån en institutionslednings snäva perspektiv.

Nedläggningen av Granhult är svårare att förstå, inte minst med tanke på de stora investeringar som har skett i anläggningen för inte så länge sedan.

Granhult grundades som en lokalt förankrad behandlingsinstitution. Örebro läns landsting startade Granhult i början av 80-talet som ett led i en ambitiös plan att bygga upp en heltäckande kedja av åtgärder mot narkotikamissbruket. Granhult skulle vara det bästa av det bästa. En institution som skulle ta emot de allra svåraste fallen av unga missbrukare.

I början av 90-talet beslöt riksdagen att samla tvångsvården under Statens institutionsstyrelse.

Låt oss tänka tanken att Granhult hade varit privatägt. Eller kanske kvar i landstingets regi. Då hade det funnits en tydlig koppling mellan att göra ett bra jobb och institutionens fortlevnad. Varken landstingsledningen eller en privat ägare hade gillat tomma platser. Men med fyllda platser och en rimlig kvalitet på behandlingen, så hade Granhult fått vara kvar.

Nu finns inte den kopplingen längre. Det spelar liksom ingen roll vad som händer, så kan någon osynlig hand från Statens institutionsstyrelse få för sig att lägga ner det ena behandlingshemmet efter det andra. Sådant torde inte vara bra för stämningen.

Mer läsning

Annons