Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill – kan man säga så i Sverige?

Annons
ILLUSTRATION: TECKNAR-OLLE

Jag vill! Jag också! Och jag också! Så låter det bland Miljöpartiets kvinnliga riksdagsledamöter. Fler står på tur att säga ja till att tävla om att bli ett av partiets nya språkrör.

Sådant oblygt och självhävdande beteende brukar kallas osvenskt. Vi ska trugas och krusas innan vi tar emot eller tackar ja. I bakgrundsbruset surrar Jantelagen på om att ”du ska inte tro dig förmer än andra”.

Flera partier genomgår nu en period av eftervalskval. Miljöpartiet har däremot ett guldläge. Opinionssiffrorna är fortsatt goda och partiet tar nya tag för att visa upp sin egen politik, fria från de rödgröna munkavlarna. Valet av nya språkrör är helt enligt planen och stadgarna.

Socialdemokraterna måtte avundas MP. Avgående språkröret Maria Wetterstrand har varit rena guldklimpen för Sveriges gröna parti. Hennes stil har gått hem hos väljarna.

Trots det rosa skimret över avgående Wetterstrand anmäler sig nu kandidat efter kandidat att ta över kvinnoposten i MP:s tudelade ledarskap. Man behöver inte vara miljöpartist för att tycka att denna frimodighet är uppfriskande. En förklaring till detta ”okvinnliga” beteende är att partiet genom alla år klart och tydligt sagt att ledningen ska delas mellan en man och en kvinna.

MP:s stadgar är könskvotering i sin renaste form och riktar sig till båda könen. Mikaela Valtersson som ännu inte offentliggjort sin kandidatur, är det hetaste namnet till en av partiets topposter. Hade uppgiften varit att välja en ledare hade hon säkert fått den. Tur för männen att de har en garanterad plats.

Socialdemokraterna kan bara drömma om om denna smärtfria och planerade förnyelse. Här råder helt andra förutsättningar. Ingen törs säga ”Jag vill!”. Den personen kan nog räkna med att inte bli vald. Inte under rådande omständigheter och förmodligen inte om förhållandena varit helt annorlunda och partiet legat på topp. Traditionen och vad som anses comme-il-faut tynger.

I stället lanseras kandidater av andra, av analytiker eller anhängare. Processen är mer en hovceremoni, med viskande, hyschande, pekande i smyg och små diskreta antydningar. Visst kommer personförslag från höger och vänster, men de utpekade själva uttrycker sig mycket diskret. Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men den viljan gäller inte lanseringar av den egna personen under den politiska vilsenhet som råder i dag.

”Jag vill inte” behöver inte alltid tolkas så bokstavligt. Många toppolitiker har sagt nej och sedan ångrat sig. Den som är tillräckligt attraktiv kan kosta på sig att vänligt avböja flotta erbjudanden. Ett nej kan också tolkas som uttryck för klokskap. Visst ger en partiledarpost makt och en rejäl boost för egot, men konsekvenserna för privatlivet är högst oönskade.

En sak är klart– till slut kommer även ett ja från en s-person. Sedan är det bara att köra för fullt.

Mer läsning

Annons