Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag vill öppna fler legala vägar till EU"

EU-kommissionären Cecilia Malmström tror att det blir fler katastrofer som den i Lampedusa. NA:s politiske redaktör, Lars Ströman, har träffat henne.

Annons

Du tillträdde somEU-kommissionär mitti en djup ekonomisk kris. Hur har det präglat kommissionens arbete?

– Det har varit väldigt dominerande. Mötena har ofta inletts av att ekonomikommissionären Olli Rehn har beskrivit läget i Europa.

– Vi har tragglat oss igenom diskussionerna om att ”nu går EU minsann under”, ”nu lämnar Grekland euron” och ”nu faller euron samman”. Vi har sett Lettland gå med i euron, Grekland är kvar i euron, Kroatien har gått med med i EU och Irland har lämnat krismekanismen under den här tiden. Så i det avseendet har domedagsprofeterna haft fel.

Vad är det viktigaste du själv har åstadkommit?

– Det största är att vi har fått igenom en gemensam asylpolitik. Mottagandevillkoren, proceduren och administrationen ska se lika dan ut för alla EU-länder.

Varför behövs en gemensam asylpolitik?

– Vi har gemensamma yttre gränser, inga inre gränser. Alla har skrivit på Genèvekonventionen. Då kan det inte vara så att en irakier har 70 procents chans att få stanna i Sverige och att samma irakier har en procents chans att få stanna i Grekland. Det är inte rätt.

– Det är också väldigt stora skillnader i hur man behandlar exempelvis ensamkommande barn och kvinnor som flyr undan våld i politiska konflikter.

– Tyskland, Sverige, Frankrike, Storbritannien och Italien tar emot flest asylsökande. Estland har under 15 år tagit emot lika många som Sverige tar i veckan, 430 personer har sökt asyl i Estland sedan 2007.

– Då menar allt fler att vi måste ha en mer rättvis fördelningsnyckel också, att vi måste fördela de asylsökande som kommer. Kommissionen har ingen makt att föreslå det. Och politiskt sett är det fullkomligt omöjligt just nu. Men jag tror att vi i framtiden måste diskutera det.

– Det är en oerhörd felbelastning på en del länder. Till exempel har lilla Malta ett oerhört tryck på sig. Det är en pytteliten ö. Men den ligger där den ligger.

Kommer asylpaketet att innebära att vissa medlemsländer får ta emot fler flyktingar?

– Nej, inte automatiskt. Det beror ju fortfarande på vilka som kommer till gränsen. Men många flyktingar är ju kloka och begåvade människor som har en omvärldskoll. Om de vet att de kan få ett bra mottagande i Slovenien, Estland eller Portugal, så kanske en del också kommer att söka sig dit.

Den som vill söka asyl i Sverige eller ett annat EU-land måste ta sig hit illegalt. Vad vill du göra åt det?

– Jag vill öppna fler legala vägar. Framför allt med kvotflyktingar. Vi håller också på att titta på om vi mer systematiskt på europeisk nivå kan använda oss av humanitära visum. En svensk ambassad kan i morgon utfärda ett humanitärt visum till en krigsskadad familj i Syrien. Men vi borde kunna göra det på europeisk nivå.

– Vi har också tittat på om vi kan ta emot ansökningar utanför EU. Vi kan sätta upp ett kommissionskontor i Tunisien med de bästa handläggarna och med den snabbaste servicen som handlägger en asylansökan. Men då måste vi veta var vi ska göra av dem. Då måste medlemsländerna i förväg ha sagt att: ”Okej vi tar 10 000”, ”vi tar 20 000”, ”vi tar 400”. Gör de inte det, så bygger vi bara upp ett gigantiskt flyktingläger.

Finns det något stöd för humanitära visum bland medlemsländerna?

– En del medlemsländer använder sig av det instrumentet på individbasis, i väldigt ömmande fall. Det kan vara ett väldigt skadat barn som behöver vård. Det gör man ganska diskret.

– Men i dag finns det nog inget stöd bland medlemsländerna för humanitära visum. Jag har tagit upp detta flera gånger. Då nickar alla och säger ”intressant”.

Om du skulle lägga fram ett förslag om humanitära visum skulle vissa medlemsländer säga ”hjälp – då kommer det massor med flyktingar”.

– 70 000 syrier har kommit till Europa. Tre miljoner finns utanför Syrien. Flera miljoner är på flykt internt. Varje människa kan se på tv dagligen hur civila lider där. Vi har fan i mig ett ansvar.

Kommer det att inträffa fler Lampedusa-katastrofer?`

– Ja, tyvärr. Men vi har massor med åtgärder för att försöka hindra detta. Vi bygger upp ett samarbete med gränspolis och kustbevakning för att upptäcka båtarna i tid. Vi samarbetar med transit- och ursprungsländerna, i den mån det går, för att bekämpa människosmugglingen. Vi samarbetar med Marocko och Tunisien, som håller på att bygga upp ett eget mottagande av flyktingar. Vi försöker samarbeta med Libyen och Egypten, men det är av lätt insedda skäl inte helt enkelt.

– Och vi hjälper de medlemsländer som har de allra största problemen med att bygga upp bättre mottagningssystem.

– Sedan är vi den största biståndsgivaren till Syrien. Vi har avsatt miljarder till flyktinglägren utanför Syrien.

– Men det största problemet är fortfarande: Finns det lagliga sätt att ta sig till Europa? Nej, i princip inte.

Det har väckts kritik mot att EU gör för lite för medborgarnas rättigheter i de länder som redan är med i EU. Ligger det något i den kritiken?

– Jag har lagt fram, tillsammans med min kollega Viviane Reding, en mekanism för rättssäkerhet. När vi förhandlar med länder om att de ska gå med i EU kan vi ställa väldigt hårda krav på reformer när det gäller rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och så vidare. Men när de väl kommit med har vi liksom inga verktyg. Vi har sett i flera länder att det här är ett problem, både bland de nya medlemsländerna och de gamla. Då finns artikel sju i Lissabon-fördraget som liksom är atomvapnet – då blir man i princip utesluten. Vi föreslår en mekanism där kommissionen kan agera innan dess, för att komma till rätta med systematiska kränkningar av EU:s grundläggande värderingar.

Hur kommenterar du beskedet att datalagringsdirektivet är ogiltigförklarat av EU:s domstol?

– Vi har redan för två år sedan gjort en utvärdering av direktivet från min sida, där vi – precis som domstolen – konstaterar: Datalagring kan vara ett användbart element för att bekämpa brott. Men det aktuella direktivet har en mängd olika brister och problem. Det är alldeles för långa lagringstider. Syftet är för varierat i de olika länderna och kontrollmekanismerna mot eventuellt missbruk är för dåliga.

– När direktivet röstades igenom satt jag i Europaparlamentet. Jag röstade nej. Det var Sverige och Storbritannien som drev på väldigt mycket för att få igenom det.

I Sverige talar nästan alla partier om att EU ska göra mindre, att det ska bli vassare. Och då är det ju faktiskt dig och kommissionen de vänder sig mot eftersom det är därifrån lagförslagen kommer. Vad svarar du?

– Kommissionen lägger inte fram lagförslag på ett enda område där vi inte har kompetens att göra det. Och det är medlemsländerna som har bestämt den kompetensen.

– Men alla kommissionärer har fått order av ordföranden Barroso att ha ett slags inre städprocess där vi går igenom alla lagar som är på vårt bord för att identifiera lagar som vi kan stryka. Vi försöker rensa så mycket som möjligt. Solnedgångsparagrafer, som det heter på juristspråk. Så det sker en hel del faktiskt.

– Problemet är att medlemsländerna är oense om vad som ska göras. En del medlemsländer säger att vi absolut inte ska ha någon kulturpolitik, medan flera politiker från till exempel Italien säger att vi ska ha en europeisk kulturpolitik,

– Man har ju också skärpt möjligheterna för nationella parlament att agera med så kallade gula kort.

Förklara vad ett gult kort är.

– Gult kort är när de nationella församlingarna, riksdagen, säger att nu kommer ett förslag till EU-lagstiftning som de tycker strider mot subsidiaritetsprincipen, alltså att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Då kan parlamenten skicka in ett gult kort. Om tio parlament skickar det till kommissionen, så blir det ett rött kort. Då måste vi se över lagstiftningen.

Men sedan kan ni lägga fram den igen.

– Det kan vi göra, men förhoppningsvis lyssnar man. Sverige leder ligan med gula kort. Inget land skickar så många som Sverige.

Det pågår en valkampanj där partigrupperna har utsett kandidater till ordförande i kommissionen. Martin Schulz för S-gruppen och Jean-Claude Juncker för de konservativa. Samtidigt finns en skepsis mot detta i vissa medlemsländer.Hur tror du att det slutar?

– Det här är ju ett försök att göra politiken lite tydligare, att göra den partipolitiserad. Och det är bra. Problemet är att det här har nog gått lite för fort. Inte ens partigruppernas medlemspartier känner att de är riktigt med. Är man socialdemokrat i Sverige kanske man inte känner att ”det är Schulz jag vill ha som kommissionens ordförande”.

– Många medlemsländers statsministrar har ju öppet talat emot den här proceduren. Och det skapar ju en viss förvirring. Det hade nog varit bättre om man tagit ett varv till och funderat på en lösning.

– Men det kan vara en bit på vägen. Jag hoppas att man kan utvärdera den och se vad det kommer ut av det. Men jag skulle inte ta gift på att det blir Juncker eller Schulz.

Mer läsning

Annons