Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaos gynnar dem som skriker

Annons
dålig på formaliteter. Vänsterpartiets partisekreterare, Aron Etzler, borde se till att medlemmarna blir bättre på tråkiga formaliteter. Då kan det kaos som uppstått i Örebro undvikas. Arkivfoto: Janerik Henriksson/Scanpix

Propositionsordningar. Voteringar. Stadgar. Det är knappast sådant som får människor att engagera sig politiskt. Men just nu verkar det som om Vänsterpartiet i Örebro behöver mer av just sådana formaliteter. Inte för ledningens skull. Inte för att göra Markus Allard och andra medlemmar i Ung Vänster glada. Utan för att vanliga medlemmar ska kunna göra sin röst hörd.

I oktober hölls ett kaotiskt medlemsmöte som skulle välja ombud till en nomineringsstämma. Mötesordföranden byttes ut två gånger under mötet. Sekreteraren byttes tre gånger. Och för att göra det hela ännu mera farsartat så byttes även lokal under mötet.

Med lite tråkiga formaliteter hade kaoset kunnat undvikas. Och det verkar som om även självaste partisekreteraren Aron Etzler behöver en lektion i hur vanligt föreningsliv fungerar. Aron Etzler säger i torsdagens NA ”det är inte rätt när nio av tolv valda ombud är allierade till Markus Allard”. Han fortsätter med att säga att detta ”indikerade att det inte var så sannolikt att det speglade Örebros vänsterpartisters åsikter”.

Alltså: mötet blev odemokratiskt för att några av deltagarna hade sympatierna åt fel håll.

Om Aron Etzler och hans partikamrater i Örebro hade haft lite grundläggande känsla för gammaldags föreningsrutiner, så hade det gått till så här:

Mötet fastställer en röstlängd, det vill säga vilka personer som har rösträtt. Enligt uppgift fanns det personer på mötet som inte var medlemmar i Vänsterpartiet. De skulle naturligtvis inte fått rösta. Och de som var röstberättigade skulle få rösta som de ville, alldeles oavsett vad de ansåg om Markus Allard eller ”rådhusvänstern”.

Det kan också vara läge att klargöra för deltagarna vilka befogenheter mötet har. Det bästa är om det framgår av stadgarna. Eller också får medlemmarna försöka enas om vad som är en rimlig praxis. En del av deltagarna vid mötet i oktober verkade ha fått en smärre chock över att det lades fram ett alternativt förslag till det förslag som valberedningen lade fram. Men om mötet inte tillåts att besluta något annat, så borde någon fråga sig varför i hela fridens namn mötet ska hållas. Då var ju hela proceduren onödig.

Möjligen skulle partiet kunna ställa krav på att alla förslag ska presenteras en viss tid i förväg. Då kan förslagen skickas ut och medlemmarna kan i lugn och ro ta ställning. Men samtidigt: Det kan vara bekymmersamt att bakbinda ett möte så att medlemmarna bara får rösta på förslag A eller B. Sådana stelbenta regler blockerar till exempel möjligheterna att åstadkomma en kompromiss.

Alltså: Med lite formaliteter skapas utrymme åt dem som inte skriker högst. Stelbenta formaliteter kan skapa utrymme för den vanlige medlemmen.

Aron Etzlers inställning är knappast förenlig med vanlig mötesdemokrati.

Men inte heller Markus Allard har något stort förtroendekapital när det gäller grundläggande demokratiska värderingar. Han har uttalat stöd för Revolutionära fronten, som är en klart antidemokratisk rörelse – och som gör det till en grej att bryta mot vad de anser vara ”futtiga” formaliteter. Typ mötesfrihet och yttrandefrihet.

Markus Allard må tycka att han blivit överkörd av ”rådhusvänstern”. Men han själv verkar inte särskilt angelägen att vissa av hans meningsmotståndare ska komma till tals.

Mer läsning

Annons