Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kris i befolkningsfrågan

Annons

Redan på 30-talet var det kris i befolkningsfrågan. Nu är vi där igen. Andelen äldre ökar och andelen som arbetar minskar. Trots allt har Sverige ett försprång framför andra länder i äldreomsorgen.

Alva och Gunnar Myrdal varnade för 77 år sedan för de sjunkande födelsetalen i Sverige, samtidigt som antalet äldre blev allt fler. Samma grund för oro finns i dag. Men mycket har också förändrats.

De senaste veckornas avslöjande om vanvård av gamla i privata företag har satt strålkastarljuset på äldreomsorgen. I skuggan av debatten om för och emot vinstintressen i välfärden lurar en annan kris, som kan få mycket större konsekvenser.

I veckan kom också uppgifter, förmedlade av fackförbundet Kommunal, att allt färre äldre har tillgång till omsorg. I stället är det anhöriga som tvingas vårda sina anhöriga.

Det är dåligt av flera skäl. Gamla människor i behov av omsorg stängs ute från den vård, som enligt vårt svenska välfärdssystem ska vara lika för alla. Behoven ska styra. I dag får kvinnliga anhöriga minska sin egen arbetstid för att obetalt sköta hemtjänsten, stick i stäv mot strävan till ett mer jämställt samhälle.

Denna ”privata” omsorg minskar också samhällets skatteintäkter, just de pengar som vi så väl behöver för att betala för välfärden. Redan i dag har vi problem och prognosen för framtiden ger ingen lättnad: år 2060 kommer andelen svenskar över 65 år att var 25 procent mot 18 procent i dag. Och vi lever dessutom allt längre.

Sverige har trots allt ett bättre läge än många andra länder. Barnomsorgen har medfört att allt fler kvinnor arbetar och vi lägger mycket pengar på äldreomsorgen i en internationell jämförelse, även om andelen minskat.

Krisen i befolkningsfrågan handlar i grunden om att vi måste måste bli fler som jobbar så vi kan betala för det vi alla vill ha: en god äldreomsorg.

Mer läsning

Annons