Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt inte SD sätta agendan

I går var det för tredje gången i ordningen dags för Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Därmed inleddes också kampen om placeringen som landets tredje största parti.

Annons

På en pressträff under måndagsmorgonen meddelade Jimmie Åkesson (SD) att partiet vill införa rätt till heltid i offentlig sektor för att locka fler kvinnliga väljare. Men förslaget är bara att betrakta som en accessoar till ett parti vars kostym i realiteten enbart består av invandringspolitik.

Och det är en tacksam kostym att bära. Forskning visar att det enda partiet som vinner röster på att invandring och integration diskuteras är Sverigedemokraterna. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson har tidigare dragit slutsatsen att detta därför är frågor som helt enkelt inte bör behandlas i någon högre utsträckning (30/10). SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein har okritiskt fört fram ett liknande resonemang (3/5).

I SOM-institutets årliga undersökning av svenska väljare tar ”integration och invandring” klivet upp som väljarnas fjärde viktigaste fråga. Om man ska tro Pettersson och Silberstein är det dåliga nyheter.

Jag vill bestämt hävda motsatsen. Det står mer på spel än nästa riksdagsval: faktiska samhällsproblem löses inte genom självcensur. För det finns en avgörande distinktion som Pettersson och Silberstein inte bryr sig om att göra. Det är en sak att med avstamp ur forskning peka på att debatten gynnar ett främlingsfientligt parti. Det är någonting helt annat att hävda att det är skäl nog att inte driva frågan. Integration och invandring är alldeles för viktiga frågor för att avfärdas så lättvindigt.

Sverigedemokraterna har sedan valet 2010 tagit stora och stadiga kliv i opinionsundersökningarna genom att ständigt iklä sig rollen som ”sanningssägare” och motståndare till ett enigt etablissemang. Upplevelsen av enighet har många gånger förstärkts av att partiledare och politiska representanter känt sig skyldiga att i partiets närhet markera vilka udda figurer Sverigedemokraterna faktiskt är, i stället för att staka ut linjerna för den egna politiken.

Partierna har – givetvis – skilda åsikter även när det gäller invandring och integration.

Faktum är att få politiska spörsmål har så extremt polariserade läger i dagsläget. Moderaterna deklarerade vid årsskiftet att integration kommer att bli en av partiets stora frågor inför valet. I absolut motsats till detta meddelar Socialdemokraterna att integrationspolitiken helt ska skrotas. Mellan de två beskeden ryms en ocean av angreppssätt och nyanser.

Samma ocean skilde tidigare i våras författaren Jonas Hassen Khemiris och statssekreteraren Jasenko Selimovic (FP) resonemang och beskrivningar av rasismen i Sverige. ”Det kommer aldrig något slut, det finns ingen lösning, ingen nödutgång, allt bara upprepas, för strukturerna kommer inte att försvinna bara för att vi röstar bort Reva, Reva är en logisk förlängning av det konstanta lågintensiva förtrycket” menade Hassen Khemiri och syftade på polisens kritiserade kontroller av resenärer med utländskt utseende (DN 13/3).

Selimovic å andra sidan menade att Hassen Khemiris resonemang är ett uttryck för en destruktiv offermentalitet som dessutom bidrar till en relativisering av rasismen: “I och med det erbjuder ni rasister den perfekta ursäkten: `Varför jagar ni just mig? Alla är ju sådana!´“ (SvD 13/5).

Dessa två fundamentalt skilda analyser har stakat ut en ny riktning och gjorde våren 2013 till den tid då samtalet gick ifrån att tidigare erbjuda väljarna en grå gröt av konsensus till att i stället erbjuda en blåröd och mycket tydlig politisk karta.

Sverigedemokraternas blåsippa förpassades som en följd av detta ut i marginalerna. DN och Ipsos aprilmätning visade på ett tydligt trendbrott då partiet tappade var tredje väljare sedan senaste mätningen.

Vad är då orsaken till detta? Ett möjligt svar är att partiet hamnar i en knepig sits i och med positioneringen som ”de enda kritikerna” när andra aktörer är fullt upptagna med att faktiskt kritisera varandras syn på integration och rasism. En riktig höger/vänster-skala i dessa frågor tar därmed Sverigedemokraternas snuttefilt – offerrollen – ifrån dem.

Detta bekräftades också av Alex Bengtsson, vice vd på stiftelsen Expo, på ett av måndagens Almedalsseminarium om hur man bäst tar debatten med Sverigedemokraterna: ”När debatten förs i en höger/vänster-skala får Sverigedemokraterna det väldigt svårt.”

Ett bra exempel på det är den numer uppmärksammade partiledardebatten i riksdagen där Jonas Sjöstedt utifrån ett klassiskt vänsterperspektiv kritiserade Åkesson för att förespråka en sänkt bolagsskatt, något som Sjöstedt menar enbart gynnar de svenska storbankerna. Åkesson var – vilket är mycket ovanligt – svarslös. Sverigedemokraterna vill hellre föra diskussioner utifrån en skala där frihetlighet står mot auktoritet, en fälla som många antirasister faller i, menar Bengtsson.

Den återkommande diskussionen om att ”ta debatten” är på många sätt absurd. Självklart ska vi ta debatten. Men vi måste också veta varför och med vem vi tar den. Och framför allt – vad vi vill ha sagt. Att ge sig in i integrations- eller invandringsdebatten med enda syfte att agera motståndare till Sverigedemokraterna räcker inte långt. I stället behöver vi föra en kamp för det Sverige vill vi se sakpolitiskt såväl som principiellt och oberoende Sverigedemokraternas politiska närvaro.

Skarpare, inte mindre debatt ger oss lösningarna på de samhällsutmaningar vi gemensamt står inför. Om vi därmed också förpassar Sverigedemokraterna ut i marginalerna är det bara att betrakta som en bonus.

Mer läsning

Annons