Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liberal feminists dilemma

För andra året i rad minskar andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Nästan fyra av fem poster i styrelserummen innehas i dag av män.

Annons

Än dystrare blir det om man tittar på styrelseordförandeposten, där inte mer än 4,3 procent är kvinnor. Räknat i antal personer är det frågan om 11 kvinnor och 245 män.

Nyheten kommenterades i veckan av jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) som menar att ”det är rätt uppenbart att om det bara fortsätter att stå stilla år efter år så är det klart att kvoteringsbeslutet rycker närmare” (DN 12/6). Kvoteringsförespråkare får även oväntat medhåll från moderaterna Anders Borg och Peter Norman. Därmed är uppslutningen bakom kvoteringsidén bredare än någonsin tidigare.

Frånvaron av olika grupper i samhället - i det här fallet kvinnor i börsstyrelser - är en tydlig indikator på att individerna i just denna grupp begränsas.

Det är problematiskt dels för individerna som råkar tillhöra en viss kategori, men också för att detta är en mekanism som utesluter kompetens. Medfödda attribut prioriteras på bekostnad av kompetens och erfarenhet.

Frågan är då hur detta kompetensslöseri ska åtgärdas. Att låta meriter styra är en attraktiv och synnerligen självklar lösning, men som har visat sig svår att genomföra.

Kvotering är i stället kraftfullt som förändringsverktyg, men teoretiskt prolematiskt. Idén om positiv särbehandling är för varje liberal feminist ett dilemma. Å ena sidan är målet att alla ska behandlas som individer. Å andra sidan är lösningen att vi ska behandlas utifrån grupptillhörighet. Samtidigt råder det inga tvivel om att positiv särbehandling sker redan idag, annars hade inte 95,7 procent av börsbolagens styrelseordföranden varit män.

En orättvisa kan inte lösas genom att ersättas med en annan orättvisa, brukar det heta. En sanning med modifikation. Kvotering är en framtidsfråga – även för liberaler.

Mer läsning

Annons