Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Luktar det inte lite mens här?”

I lågstadiet var det den nya tjejen som vi vände oss mot. Det hade försvunnit saker från klassrummet, sudd och rosaglittriga blyertspennor, och vi stod i klungor på skolgården och viskade konspirationsteorier.

Annons

En kille hade sett klassens enda mörkhyade tjej smyga in på rasten. Snart var alla säkra på att det var hon som hade lyft på bänklocken. ”Vilket klepto!” sa klassens coola tjej, och vi andra nickade utan att ha en aning om ifall det var en maträtt eller en svordom. Varje dag i flera månader fick hon, tjejen som vi hade pekat ut, stå ut med att inte bli sedd, inte bli tilltalad, bli vald sist på gympan och höra klasskompisarna kalla henne för tjuv. Var det hon som snodde sakerna? Ingen aning.

Men likt förbannat kom hon varje dag till skolan, medveten om att ingen skulle sakna henne om hon inte gick dit.

I mellanstadiet var det i stället den tysta, lite udda tjejen. Hon som inte sa så mycket och som någon hade sett äta snor. ”Nä, vad barnsligt!” skrek vi andra – vi som fortfarande lekte med barbiedockor när ingen annan såg. Men vem vågade säga ifrån och själv riskera att hamna i skottgluggen?

Vi började med att frysa ut henne. Hela klassen kallade henne för snorbusen och skrattade åt det. När några tjejer i klassen upptäckte att det var hon som hade fått mens först, skvallrade de till killgänget.

”Men luktar det inte lite mens här?” kunde killarna fråga när de gick förbi henne i korridoren och låtsades sniffa i luften. Andra gånger kallade de henne för mensäckel och hånade henne tills hon gråtande låste in sig på toaletten.

Vi andra stod bredvid och skrattade nervöst. Lejonen attackerar i grupp. Det enda du kan göra är att skyla strupen.

I högstadiet var det en kille. Det började med att han kallades för bög och fjolla, men urartade fort till att bli slag i magen. Att han ens orkade gå till skolan, har jag aldrig förstått. Vad gjorde läraren? Hon kallade in dem alla i ett rum – killen vars självkänsla var nedtryckt i gympaskorna fick sitta mitt emot sina plågoandar och prata om hur det kändes när de sa taskiga saker.

Det blev rätt dålig stämning och killarna i klassen, som trodde att han hade tjallat till fröken, gav honom en helt ny nivå av helvete efter det.

Var det här en ovanligt hemsk klass? Nej, den var nog varken bättre eller sämre än andra. Mobbning finns överallt och även om vi själva inte blir utsatta så undgår det ingen. Alla har vi en relation till kränkningarna på skolgården: ett dåligt samvete eller ett illa gömt ärr.

Varje dag går 60 000 barn i Sverige till en skola där de inte känner sig trygga. Ibland slutar kränkningarna med livslånga mardrömmar, andra gånger med självmord. Mobbning är dessutom den främsta anledningen till att elever hoppar av gymnasiet.

I år satsar regeringen 380 miljoner kronor på utbildningskontrakt, det vill säga att få fler unga vuxna att plugga till sig en gymnasiebehörighet. Det är en fin tanke. Men angriper vi inte problemet från fel håll? I stället för att fråga oss hur vi lockar fler tillbaka till skolan, kanske vi ska vända på det: Hur får vi dem att stanna?

Mer läsning

Annons