Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssna på Turkiets reformvänner!

Det var ett folkmord som inträffade i det osmanska riket för 95 år sedan. Men när riksdagen fattade beslutet att officiellt erkänna folkmordet, har det karaktären av plakatpolitik.

Annons

 En symbol att visa upp för partimedlemmar i de tre rödgröna partierna.

I Turkiet är frågan känslig. För tio år sedan var det knappast möjligt att ens nämna frågan. I dag kan den diskuteras. Det har hållits offentliga konferenser som diskuterat massakrerna under första världskriget. Armenien och Turkiet har kommit överens om att tillsätta en kommission som ska granska frågan.

Turkiet är på väg i rätt riktning, om än med knaggliga steg – och det gäller också många andra frågor som rör mänskliga rättigheter.

Det finns ingen nu levande turkisk militär eller annan ledare som kan ställas till svars för folkmordet 1915. Den stat som gjorde sig skyldig till folkmordet existerar inte längre. Det nuvarande Turkiet bildades som ett slags avståndstagande från det religiösa osmanska imperiet. Den turkiska republiken skulle vara sekulär.

Om riksdagen ska driva plakatpolitik finns det fler uttalanden att göra. Den belgiska kungamakten hanterade vid ungefär samma tid sin koloni Kongo med en sällsynt hänsynslöshet. Ska riksdagen göra ett officiellt tillkännagivande om detta? För 16 år sedan skedde ett folkmord på 800 000 tutsier i Rwanda. Chefen för FN-styrkan i landet förberedde ett ingripande. Men då kom en order från den dåvarande chefen för FN:s fredsbevarande styrkor, Kofi Annan: Gör ingenting! Ska riksdagen göra ett särskilt uttalande om det? Det kanske inte är så populärt i ett Sverige där FN är nästan heligt.

Turkiet måste göra upp med sin historia. Och flera steg i den riktningen har tagits. Det pågår en försoningsprocess med Armenien. Debatten om folkmordet 1915 har påbörjats.

Klumpiga uttalanden av andra länders parlament hjälper knappast den processen, snarare tvärtom.

Nu är det bara att hoppas att riksdagens beslut inte ställer till alltför mycket skada.

Att en turkisk ambassadör reser hem under en tid är inte så farligt. Inte heller att den turkiske premiärministern Erdogan ställer in ett besök till Sverige. Men att de nationalistiska krafterna i Turkiet använder det svenska beslutet som hävstång är illa.

2007 mördades den armeniske journalisten Hrant Dink av ung turkisk ultranationalist. Hrant Dink var en av dem som kämpade för ökad tolerans i Turkiet och för försoning mellan turkar och armenier. Han framhöll bland annat att det skulle få motsatt verkan om utländska parlament antog just sådana uttalanden som den svenska riksdagen gjorde. Vi skulle önska att riksdagsledamöterna från framför allt de rödgröna partierna lyssnade på reformvänner i Turkiet i stället för att tillgodose sitt eget behov av plakatpolitik.

Men visst är det bekvämt att sitta i en riksdagsbänk i Stockholm och driva igenom uttalanden.

Mer läsning

Annons