Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men får de vara med på riktigt?

Annons
Illustration: Tecknar-Olle

Det pågår en valrörelse. Partierna mobiliserar sina medlemmar för att knacka dörr, för att stå i valstugor, för att spika upp valplakat och för att se till att kaffetermosen verkligen kommer till valstugan den där dagen då ministern eller partisekreteraren eller till och med självaste partiledaren ska visa sig vid valstugan. Trots tidningsannonser, presskonferenser i Stockholm och sociala medier, så behöver partierna sina gräsrötter för att driva en valrörelse på riktigt. Annars skulle valrörelsen reduceras till ett rent mediefenomen. Något människor ser på tv och läser om i tidningar och i sociala medier. Även i en digital värld vill människor faktiskt prata med politiska företrädare.

Men sedan kommer en vardag, efter valdagen. Valberedningar börjar titta på vilka personer som ska sitta i nämnder och styrelser. Och i en del kommuner börjar förhandlingar mellan olika partier om vem som egentligen ska styra. Finns det något utrymme för gräsrötterna i det skedet? Kan de som ser till att det finns kaffe i valstugan den där dagen då partiledaren kommer på besök få något verkligt inflytande? Det är faktiskt rätt viktigt att de får något att säga till om. För när väljaren träffar den där partiarbetaren som ringt på dörren, vill väljaren prata med en person som är med på riktigt. När politikern säger ”ja, det där du just sa ska jag ta med mig ...” måste det betyda något.

Tendensen är inte särskilt uppmuntrande. På 1950-talet fanns det 200 000 förtroendevalda. De satt i nämnder och styrelser. De var med och bestämde på riktigt. I dag är det 38 000 förtroendevalda – och minskningen fortsätter.

Nu ska vi absolut inte haka på någon nostalgitrend och beskriva 50-talet som ett idealiskt årtionde. För så var det inte. Men det ger ändå lite perspektiv utvecklingen.

Det går att ha ett demokratiskt styrelseskick där ett fåtal yrkespolitiker bestämmer allt, där partierna fungerar som företag med en verkställande ledning. Så fungerar det i en rad andra länder.

Men särskilt bra är det inte. Det ligger ett värde i att kommunstyrelsens ordförande kan bli överkörd på ett medlemsmöte. Det ligger ett värde i att en medlem i ett politiskt parti kan ställa sig upp på ett möte och välta kommunstyrelsens planer över ända, genom att argumentera väl och sedan vinna en omröstning.

Det är en ordning som upplevs som besvärlig av många av kommunalråden. Men samtidigt: yrkespolitikern har inte sällan varit en besvärlig medlem en gång i tiden. Det slitiga arbetet i nämnder och styrelser kan vara en skola inför framtida uppdrag – som ordförande i en nämnd, som kommunalråd, som riksdagsman eller minister.

Så det finns anledning att slå vakt om de besvärliga gräsrötterna. De som knackar dörr under valrörelsen. De som ser till att det finns kaffe i valstugan. De som ägnar en stor del av sin fritid åt att läsa kommunala handlingar. De förtjänar ha en stark ställning inom sina respektive partier. Och de förtjänar att belönas med bra arvoden.

Mer läsning

Annons