Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monarkin drunknar i skvaller

Annons
Kontrast. Det intressanta med ”Skandalboken” om kungen är inte ”tjejer till kaffet”, utan de många exemplen på att den ärftliga monarkin står i skarp kontrast till en modern demokrati. Arkivbild: Claudio Bresciani/Scanpix

Jag har ägnat helgen åt att läsa ”skandalboken” om kungen.

Det jag fastnar för är inte ”tjejer till kaffet” eller påstådda besök på en svartklubb, utan snarare den långa raden av exempel som visar att den ärftliga monarkin står i skarp kontrast till en modern demokrati. Det handlar alltså om den del av boken som inte anses vara särskilt avslöjande – och som ”bara” är en sammanställning av tidigare känt material.

Som kronprins fick han genomgå en rad prov på sjökrigsskolan. Monarken har med automatik en ställning inom försvarsmakten. Men proven rättades aldrig. De brändes efteråt. Orsak: Oavsett hur bra eller dåligt den dåvarande kronprinsen klarade proven, var det ju just han som skulle bli kung. Ingen konkurrens.

Han skulle plugga vid universitet, men behövde inte bry sig om att tenta av sina ämnen. Det fanns inga andra universitetsstuderande som kunde söka jobbet som statschef – eller sträva efter att uppnå det genom politiska ambitioner. Jobbet var reserverat åt en viss person, oavsett vad han kunde eller inte, oavsett om han åtnjöt folkets förtroende eller inte. Ingen konkurrens.

I förordet till boken berättar författaren Thomas Sjöberg om när han skulle göra en intervju med kungen för magasinet Scanorama. Tidningen skulle innehålla ett tema om miljön. Den miljömedvetne kungen skulle få framträda. Frågorna skickades i förväg till presschefen Nina Eldh. Men de godkändes inte. Det var för många frågor om växthuseffekten. Kungen ville också få frågor om sitt engagemang i scoutrörelsen och om ett tal inför FN-organet Unesco. Alltså fick Thomas Sjöberg skicka en ny omgång frågor.

Jag tycker egentligen att dessa tre exempel är minst lika intressanta som kungens festvanor. Monarkin förutsätter ett kryperi inför överheten. Hovjournalistik handlar väldigt lite om seriös granskning av hur kungen och hans familj sköter sina uppgifter. Men det blir den ena helsidan efter den andra om sådant som borde vara privat.

Och visst, om kungen kräver att få bestämma vilka frågor journalister ställer till honom, så blir det inte mycket utrymme för de journalister som vill skildra hur statschefen sköter sitt uppdrag. Då menar jag inte att en granskning av statschefen med automatik skulle innebära att han sågas jämsmed fotknölarna. I boken publiceras utdrag ur intervjuer med kungen, där han visar sig vara både eftertänksam och intellektuell. Men även de goda exemplen drunknar i skvaller. Och det sker delvis på grund av att monarken och hans medarbetare kräver att inte bara titta på frågorna i förväg, utan också tar sig friheten att ändra i frågorna, om de inte faller kungen i smaken.

Då blir det lättare att ta smygbilder på prinsessan Madeleine, när hon flyr till USA efter en sprucken förlovning.

Och det blir mer uppmärksamhet kring kungens festvanor, än hur han sköter sitt jobb.

Att vara statschef under sådana omständigheter är ett förnedrande uppdrag.

Mer läsning

Annons