Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det mörka bilder och statistik

Annons
I stället för statistik. I stället för att ösa ut statistik borde uppmaningen vara att fortsätta engagera sig, skriver Evelyn Schreiber. På bilden: en manifestation mot våld mot kvinnor i Rumänien. Arkivfoto: Vadim Ghirda/TT-AP

En sen lördagsnatt vaknar jag av att min vän ringer och gråter. Hon har precis lämnat han som slår och undrar var kvinnohuset ligger. ”Får man ta med sig en katt dit?”, frågar hon mig.

I dag är det internationella kvinnodagen. Det är en dag då vi kommer att mötas av mörka rubriker och statistik – tills allt vi ser när vi blundar är röda siffror. Det är ingen upplyftande syn som NA:s debattörer ger av Sverige – och det med all rätt.

Vi kan sola oss i utmärkelsen av att vara ett av världens mest jämställda länder, men det betyder inte att arbetet är klart. Om 51 år, när Sverige är jämställt, är jag pensionär och sitter förhoppningsvis på en veranda, lyssnar på jazz och knaprar småkakor. Det känns som en lång väntan.

I dag vaknar kvinnor upp till samma värld som i går. Samma våld och förtryck. Samma lönespecifikationer och föräldratimmar. Läget för kvinnor i Saudiarabien, Afghanistan och Sverige är varken sämre eller bättre i dag än någon annan söndag, men skillnaden är att vi pratar om det. Eller skriker om det. Resultatet av stormen av statistik är en kollektiv skygglapp. Vi orkar inte ta in allt. Handlar det ens om mig? kommer jag på mig själv att tänka. Ja, det handlar om mig. Och det handlar om min syster, mamma och väninna. Det är vi som är siffrorna i diagrammen.

Är det oviktigt att prata om statistik över löneskillnader, våldsbrott och föräldraledighet? Naturligtvis inte. Vi behöver en lägesrapport för att hitta en strategi. Men den blytunga problemformuleringen lämnar många av oss med en känsla av hopplöshet – att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det finns en gräns för hur många gånger vi orkar stava till ordet kvinnoförtryck.

Vad spelar det för roll om jag demonstrerar och viftar med en liten vimpel på torget? Vad gör det för skillnad om vi anmäler sexistisk reklam och skriver arga facebookstatusar om klädaffären som har blåa pojkkläder och rosa flickavdelningar? Vad spelar det för roll, när kvinnor i Indien döms till döden för att de har blivit våldtagna?

Det spelar all roll. Hopplöshet vandrar ofta hand i hand med ignorans. Att se men inte göra. Så i stället för att ösa ut statistik borde uppmaningen vara att orka fortsätta engagera sig. Om vi ska kunna förändra hur det svenska samhället ser ut, och jämna ut skillnaderna mellan män och kvinnor, innan vi tuggar på löständerna måste vi ta fighten varje dag och på alla plan.

”Men sluta fokusera på de oviktiga sakerna” sa en äldre herre till mig, när vi gled in på ämnet jämställdhet för ett tag sedan. ”Feminismen skjuter sig i foten när de tjatar om saker som hen och tjej- och killtoaletter, förstår du inte det?”, fortsatte mannen som verkar ha hämtat sin inspiration hos Blondinbella. Jo, jag förstår vad han menar, men jag håller inte med. För någon är ordet hen en kärnfråga- för någon annan är vägbeskrivningen till kvinnohuset viktigare. Det viktiga är att vi inte ger upp.

Mer läsning

Annons