Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu blir riksdagen ännu viktigare

Annons
Måste lyssna. Stefan Löfvens regering tvingas arbeta tillsammans med riksdagen på ett helt annat sätt än vad Reinfeldt behövde göra. När frågor dras i riksdagens utskott måste ledamöterna från regeringspartierna lyssna noga på vad oppositionspartierna säger och försöka jämka förslagen. Arkivfoto: Jonas Ekströmer/TT

Klockan nio i dag kliver statsminister Stefan Löfven upp i riksdagens talarstol för att läsa upp sin regeringsförklaring. TV:n kommer att vara påslagen på redaktionen, framför allt under det ögonblick då han läser upp vilka som sitter i regeringen. Hur är det med det där ryktet att Göran Persson skulle bli utrikesminister? Eller är det Margot Wallström som får det jobbet? Kommer någon politiker från Örebro län att bli statsråd?

Regeringsförklaringen kommer att innehålla en del högtravande uttryck. Stefan Löfven kanske återanvänder det begrepp som han använde i valrörelsen om att något håller på att gå sönder i Sverige. Och nu ska den nya regeringen se till att laga saker och ting. Den kommer också att innehålla en del konkret, till exempel en tredje pappamånad och höjd a-kassa.

En minoritetsregering kan klara sig rätt bra genom den svenska riksdagen. Olof Palme kunde sitta kvar som statsminister 1973-1976, trots att de borgerliga partierna hade exakt lika många mandat som Socialdemokraterna och det dåvarande VPK. 1974 gjorde Socialdemokraterna upp med Folkpartiet om den ekonomiska politiken. 1975 anslöt sig även Centerpartiet. Därmed fick Sverige politisk stabilitet, även om en del enskilda frågor kom att avgöras genom lottning.

1978-1979 hade Sverige en ren Folkpartiregering som leddes av Ola Ullsten. När talmannen föreslog Ullsten som statsminister röstade ledamöterna från Moderaterna och det dåvarande VPK nej. Folkpartiets ledamöter röstade ja. Ledamöterna från Socialdemokraterna och Centerpartiet lade ner sina röster. Ola Ullsten valdes till statsminister med 39 ja-röster, 66 nejröster och 215 nedlagda röster. Enligt regeringsformen är talmannens förslag till statsminister godkänt om mindre än 50 procent av ledamöterna röstar nej. Riksdagen behöver inte gilla statsministern, bara tolerera honom eller henne.

Regeringen Ullsten fick igenom de flesta av sina förslag – helt och hållet eller med ändringar.

Men det fanns också tillfällen då Ullsten förlorade initiativet. Till exempel när Olof Palme våren 1979 plötsligt bestämde sig för att verka för en folkomröstning om kärnkraft. Då blev det en folkomröstning, oavsett vad regeringen ansåg.

I Alliansregeringen avgjordes många frågor i regeringens samordningskanslier. Där avgjordes de politiska striderna inom Alliansen. Sedan var det klart. Visst kunde förslaget fällas om den samlade oppositionen (S, V, MP och SD) röstade nej. Men nederlagen var trots allt hanterbara.

Stefan Löfvens regering kommer att tvingas arbeta tillsammans med riksdagen på ett helt annat sätt. När frågor dras i riksdagens utskott måste ledamöterna från S och MP lyssna noga på vad oppositionspartierna säger och försöka jämka förslagen, för att få igenom dem. Det kommer att spela större roll vilka som sitter i utskotten och hur personerna driver frågorna. I en del stora frågor kan vi förvänta oss blocköverskridande uppgörelser och presskonferenser där Stefan Löfven framträder tillsammans med en eller flera partiledare från oppositionen. Sådant förekom även under Reinfeldts tid som statsminister.

Risken ökar också att det sker rena misstag, att ett förslag faller eller antas för att någon trycker fel. Och ja, riksdagsledamöter trycker fel ibland. Det är inte alls ovanligt.

Mer läsning

Annons