Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Optimism som patriotisk plikt

Annons
Till val. Egyptierna köade för att rösta i presidentvalet på onsdagen. Mannen på bilden är Mina Daniel, en av över 800 som dödes under den egyptiska revolutionen.Bild: Amr Nabil/scanpix

Jag tror att optimism bör ses som en patriotisk plikt. Om inte folk hade varit optimistiska den 25 januari … skulle vår revolution aldrig ha inträffat.

Så avslutar Ahdaf Soueif sin nyutkomna bok ”Kairo – min stad, vår revolution”. En försiktig slutsats, en önskan, en besvärjelse. Hon var på plats i sitt hemland under nästan alla de 18 dagar i början av förra året som inte bara skakade Egypten.

I går och i dag manifesterar sig ett resultat av den egyptiska revolutionen. På två dagar ska 50 miljoner egyptier välja president. I riktiga val och inte som under Mubaraks tid då den enda osäkerhetsfaktorn var om diktatorn skulle få 91 procent eller 95 procent av rösterna.

Förmodligen krävs en andra valomgång eftersom det är osannolikt att någon av kandidaterna får mer än hälften av rösterna direkt. Tretton män ställer upp, varav fem urskiljer sig som möjliga framtida presidenter.

Två av dem har ett förflutet i den gamla Mubarak-regimen, Amr Moussa och Ahmed Shafiq. Det låter som om de borde vara ute ur leken direkt med den meritlistan, men så är det inte. Dessa män vill stå för någon som är hett eftertraktat i det postrevolutionära Egypten: stabilitet.

De viktigaste frågorna för väljarna i Egypten i dag är ekonomi och säkerhet. Över hälften av landets invånare lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten växer och landets affärer är förgiftade av Mubarak-tidens korruption. Turismen, som var landets främsta exportprodukt, har krympt från en strid ström till en rännil.

De allt kärvare tiderna har också lett till ökad kriminalitet, i ett land som förut ansågs som relativt säkert. Därför är ”stabilitet” något som går hem hos de egyptiska väljarna.

Revolutionen gjorde slut med den gamla stabiliteten. Ahdaf Soueif berättar hur hon dagligen fanns med i folkmassorna som rörde sig ute på Kairos gator i januari och februari, ett myller som ibland slog över i kaos. Kairoborna trotsade våldet från säkerhetsstyrkor och från beväpnade ligister. Deras gemensamma budskap var ”avgå!”.

Efter 18 dagar förstod Hosni Mubarak äntligen att hans tid var över och avgick. Då har hundratals människor dödats.

Ahdaf Soueif tillhör eliten. Hon är författare som delar sin tid mellan Egypten och Storbritannien. Hon kommer från en familj av politiska aktivister och akademiker. På gatorna hade hon sällskap av många unga från den egna släkten, flera av dem kända bloggare. Men de politiskt engagerade och välutbildade blandades på gatorna med portvakter och gatuförsäljare. Alla med samma syfte.

Demonstrationer och våld avlöstes till slut av en ny vardag. Den högsta militärledningen har hela tiden stått för ”stabiliteten” i landet och behållit den yttersta makten. Generalerna har lovat att träda tillbaka när väl den nya demokratin kommit på plats. Det löftet har mötts av stor misstänksamhet.

Den nye presidenten är den som ska ta över från militären – om generalerna väljer att kapitulera för demokratin. Kandidaterna som står för stabilitet utmanas främst av två män som står nära det Muslimska brödraskapet, den rörelse som blev klart störst i parlamentsvalet i höstas.

Det finns hur mycket problem, bekymmer och orättfärdigheter som helst i Egypten än i dag.

Optimism som patriotisk plikt löser inte problemen. Men utan den inställningen finns inget annat är problem.

Mer läsning

Annons