Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plånboksfrågorna i Egypten

Annons

Det var fantastiskt med revolutionen i Egypten. Diktatorn är störtad och ställd inför rätta. Det är uppenbart att hela det gamla systemet närdes av korruption. De med rätta kontakter till de styrande berikade sig och majoriteten av invånarna bestals på de allmänna tillgångarna.

Förlorade möjligheter. Så beskriver Magda Kandil tillståndet i den egyptiska politiken nu, sju månader efter det att president Mubarak tvingades avgå. Hon är chef för den nationalekonomiska tankesmedjan Egyptian Center for Economic Studies i Kairo.

Ekonomisk politik är ingenting som politikerna kan lämna till ”senare”, enligt henne, vilket nu sker i Egypten – där debatten handlar om alla de tusen detaljer som ska läggas fast för valen i november. Viktigt i sig, men ingenting som ger jobb till tre miljoner arbetslösa eller möjligheter för företag att verka. Och det är just de frågorna som egyptierna vill ha svar på. Nu!

I Sverige tar plånboksfrågorna stor plats i den politiska debatten. Skatten på pensioner är bara ett exempel. Någon eller några extra hundralappar betyder mycket för många. Hos oss kan debatten vara kokhet om förändringar som trots allt sker på marginalen. I grunden finns en samsyn, som den om gemensamt finansierad välfärd, lika för alla.

I Egypten har den gamla regimens ekonomiska politik varit ett verktyg för att försäkra sig om makten. Fattiga människor har sålt sina röster till det regerande partiet. Människor med kontakter har mutat sig till privilegier och vice versa – ett sanktionerat lagtrots som per definition skadat andra. Summan av denna förvridna ”fördelningspolitik” är social orättvisa och en rutten ekonomi.

Det tre största utgifterna för den egyptiska staten är i turordning subventioner, löner till offentliganställda och räntor. De förstnämnda låter som om den snälla staten värnar om de fattiga. Men så är det inte.

Den största delen av subventionerna går till bränsle. Det innebär att de som har råd med bil kan köpa bensinen billigt. Det mesta av subventionerna går till lyxkonsumtion för dem som redan kan betala, konstaterar Magda Kandil. Dessutom kan industriföretag köpa energi långt under marknadspriset. Om det gett fler jobb? Nej. Däremot högre vinster.

Den nuvarande övergångsregeringen har i alla falla agerat på en punkt – och höjt minimilönerna för de offentliganställda, till ungefär motsvarande 875 svenska kronor i månaden. Det är ett sätt att ge något konkret till många av dem som behöver mer för att överleva dagen. Magda Kandil ser mer risken för att resultatet blir ökad inflation och därmed är den fattige snart lika fattig igen. Ett spel för gallerierna.

Den andra sidan av den statliga lönepolitiken är maximilöner. Det är en tuffare utmaning. Det finns ett sätt att mäta lönespridning som ger Sverige siffran 2,6. USA, där skillnaderna är större, är den 5. I Egypten är den 36. Förklaringen ligger inte i att skillnaderna i kvalifikationer är väsenskild i detta land, utan i – korruption.

Magda Kandil har några konkreta åtgärder klara för vad politikerna borde göra för att börja sanera ekonomi. En fastighetsskatt och nya regler för gasproduktionen skulle påverka de redan välbeställda och rensa bort en del av korruptionen.

Det är två relativt enkla sätt att börja resan mot målet och ge staten inkomster. Som kan gå till det egyptierna verkligen behöver, skolor och hälsovård.

Mer läsning

Annons