Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiska blåsningar blir självmål

Annons
Förtroende. Decemberöverenskommelsen förutsätter att det finns ett förtroende mellan de sex partier som slutit överenskommelsen. Arkivfoto: Henrik Montgomery/TT

En ”källa” inom Alliansen säger till Expressen: ”Vi har lurat Stefan Löfven – och det kommer han att bli varse framöver”. Det luriga skulle bestå i att Alliansen tänker tvinga Löfven att välja mellan Alliansen och Vänsterpartiet.

Nja, det låter uppriktigt sagt inte särskilt lurigt. En mellanstadieelev som har lärt sig hur riksdagen fungerar kan räkna ut just att Stefan Löfven kan tvingas göra det valet.

Men det finns något att säga om viljan att blåsa motståndaren. Den syns ibland också i kommunalpolitiken.

Det är lätt hänt. Antingen sitter du i kommunstyrelsen och upplever att du gör så gott du kan för att göra den kommunala servicen så bra som möjligt. Sitter du i en liten kommun ska du dessutom kämpa mot en krympande ekonomi och med en minskande befolkning. Otacksamt är ordet! På den andra sidan sitter en opposition som skäller på dig, oavsett vad du gör. Eller också sitter du i opposition och försöker lägga förslag som du uppfattar som vettiga och konstruktiva. Men på den andra sidan sitter en majoritet i fullmäktige som nonchalant röstar ner dina förslag, trots att du har lagt ner mycket tid och möda på att ta reda på fakta, prata med personal som berörs och formulera beslutsförslag som du själv verkligen tror på. Otacksamt är ordet! Eller ska vi säga att det är ett uttryck för ”maktens arrogans”?

Vi ska ha makthavare och opposition som bekämpar varandra. Så är det tänkt att fungera. Dels för att väljarna ska ha ett reellt val när de röstar vart fjärde år. Dels för att en livaktig opposition är en granskare av makten. Den otacksamma rollen för både styrande och opposition är alltså inbyggd i systemet.

Men systemet kan också leda till frestelsen att just blåsa motståndare, att agera lite lurigt, att inte vara helt uppriktig med vad du tänker. Sådant förekommer i rikspolitiken. Och sådant förekommer på den lokala nivån.

Det är bra att ha hårda politiska strider i fullmäktige och i riksdagen. Men det är inte en smart idé att försöka lura sin motståndare. Då förbrukar du ett förtroende som du kanske inte har användning för i dag, men som du kan behöva någon gång i framtiden.

Decemberöverenskommelsen är ett exempel på en överenskommelse som kräver att det finns ett förtroende mellan parterna.

Vi har ett block som fått knappt 44 procent av rösterna, ett block som fått ungefär 39 procent av rösterna. Och så har vi ett parti – som inte är knutet till något av blocken – med knappt 13 procent av rösterna bakom sig. Då är det rimligt att det rödgröna blocket får igenom sin budget. Socialdemokratiska regeringar kunde få igenom sina budgetar på 80-talet, med mellan 43 och 46 procent av rösterna.

Men om Alliansen tänker lura Löfven så kan Löfven lura Alliansen. Om du passar på att blåsa en motståndare i kommunalpolitiken när du får chansen, så har du också förbrukat ett förtroende som du kan behöva vid ett senare tillfälle. Det är en dålig politisk kultur. Hade Stefan Löfven exempelvis inte blåst Alliansen på höjd brytpunkt för statlig skatt i december 2013 hade han kanske inte förlorat budgetomröstningen i riksdagen i december 2014. Bara för att nämna ett exempel.

Mer läsning

Annons