Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rädda Dawit från maffiaregimen

Annons
Bete i Eritrea. En pojke har just tagit ut familjens två oxar för att ge dem bete i en torr flodbädd på gränsen till Etiopien. Klockan är 11. Solen steker i det torra landskapet. Arkivbild: Lars Ströman

Eritrea var något annorlunda. Eller rättare sagt, det skulle ha kunnat bli något annorlunda. Ett föredöme i Afrika.

Men för exakt tio år sedan, den 23 september 2001, krossades den drömmen. Det var på morgonen den dagen som eritreansk polis knackade på hos Dawit Isaak, svensk journalist, som var verksam i Eritrea. Han sitter fortfarande fängslad. Och det var inte bara Dawit Isaak som fängslades den dagen, utan en rad oberoende journalister – och oppositionella inom det styrande partiet.

Afrika är min favoritkontinent. Spännande människor. Ett blomstrande kulturliv. Men också en rad avigsidor. Jag har upplevt korruptionen och kriminaliteten i Kenya på 80- och 90-talen. Jag såg Somalia omvandlas från militärdiktatur till ett land av kaos och inbördeskrig. Jag besökte Zimbabwe ett år efter självständigheten – och följde på avstånd hur president Robert Mugabe steg för steg ruinerade landet. Grekland har en statsskuld på 150 procent av BNP. Zimbabwes är i storleksordningen 240 procent. Jag besökte Sydafrika – och såg hur folk demonstrerade mot den höga brottsligheten.

Så kom jag till Eritrea 1998. Det var en annorlunda erfarenhet. Korruptionen var obefintlig, åtminstone jämfört med många andra länder i Afrika. Att gå ut på stan klockan tre på natten – inget som helst problem.

Jag besökte en oberoende affärstidning, som hade startats av en norskeritrean. Det fanns en relativt frispråkig debatt. Och regeringen lovade att det skulle hållas fria val. Det var påtagligt vanligt att folk på gatan tilltalade mig på svenska. Företagsamheten bland svenskeritreaner blomstrade. Dawit Isaak var en av många svenskeritreaner som återvände till sitt hemland.

Det fanns också ett självförtroende som jag inte har sett i något annat land i Afrika. Eritrea skulle göra saker och ting själv. Gärna en eller annan dollar i bistånd. Men landets utveckling skulle styras av eritreaner.

Jag påstår inte att allt var frid och fröjd. Det vore att ljuga. Men det fanns ett hopp att Eritrea skulle kunna bli ett av Afrikas bäst fungerande länder. En gång i tiden var jag själv engagerad för att stödja Eritreas kamp för självständighet. Det var med en särskild känsla jag gick omkring på gatorna i Asmara, stränderna i Massawa och reste på landsbygden i centrala Eritrea.

Även i dag är Eritrea ”landet annorlunda”. Men inte i någon positiv bemärkelse. Eritrea omvandlades från ett hoppfullt exempel till en av världens allra hårdaste diktaturer. Organisationen Reportrar utan gränser anser att landet ligger i samma klass som Nordkorea när det gäller pressfrihet.

EU kan dra in sitt miljardbistånd till Eritrea – och det kommer att mötas med en fnysning av den eritreanska regimen. Sverige skulle kunna höja tonläget mot Eritrea. Inte heller det skulle regimen bry sig särskilt mycket om.

Men det finns en sak som den eritreanska statsledningen skulle bry sig om. En av landets allra viktigaste inkomstkällor är den tvåprocentiga inkomstskatt som den eritreanska staten ålägger eritreaner i utlandet att betala. Formellt är skatten frivillig. I praktiken är den ett tvång, snarast en form av maffiaverksamhet. Medan maffian erbjuder ”beskydd”, erbjuder den eritreanska ambassaden sådana detaljer som pass, personbevis och kanske också ”beskydd” i klassisk maffiastil. Oron över vad som skulle kunna hända en nära släkting – som bor kvar i Eritrea – kan vara tillräckligt för att betala skatten.

Det värsta är att svenska myndigheter hjälper Eritrea att bedriva denna maffiaverksamhet. En eritrean som söker svenskt medborgarskap, måste visa upp eritreanska id-handlingar. När personen kommer till den eritreanska ambassaden får han eller hon veta. ”Javisst, du ska få ditt pass. Men då måste du visa upp din deklaration för de gångna två åren.” Alltså: ambassaden vill kontrollera att ”skatten” – eller beskyddarpengarna – har betalts.

När fyra britter arresterades i Eritrea, inriktade sig den brittiska regeringen just på detta. Eritreas ambassadör kallades upp till brittiska UD. Där fick han beskedet att den brittiska regeringen ansåg det tveksamt om skatteindrivningen var laglig. I avvaktan på att frågan skulle utredas, skulle den helt uppöra. Och ”by the way” som det heter på drottningens engelska: De eritreanska diplomaterna blev ålagda att anmäla till UD varje gång de skulle resan utanför London. Vips, så blev de fyra britterna frigivna.

Att Dawit Isaak har dubbelt medborgarskap ska Sverige bortse ifrån. Det påverkar inte lagligheten i den eritreanska ambassadens maffiaverksamhet.

Jag hör till dem som brukar försvara ”tyst diplomati” eller ”traditionell diplomati” som UD numera säger. Men i fallet Dawit Isaak är det dags att sätta hårt mot hårt. Den tysta diplomatin har fått sin chans.

Carl Bildt är i hög grad yrkesdiplomat. Han drar sig för att vidta åtgärder som kan leda till försämrade eller avbrutna kontakter. Men en utrikesminister ska framför allt leda landets utrikespolitik – ange en riktning. Att strypa strömmen av beskyddarpengar till maffiaregimen i Asmara borde vara högsta prioritet för UD och den svenska regeringen.

Mer läsning

Annons