Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Räkna med gnissel, Stefan Löfven!

Annons
Illustration: Tecknar-Olle

Om Stefan Löfven blir statsminister får han leda en regering som måste organisera sig på att annat sätt än vad socialdemokrater är vana vid. Det blir åtminstone en tvåpartiregering. Förmodligen krävs dessutom ett samarbete med ett tredje parti, antingen som del av regeringen eller ett organiserat samarbete till exempel migrationsfrågorna.

Kruxet för Stefan Löfven är: Det blir svårt för Socialdemokraterna att få ett sådant samarbete att fungera. Partidistrikt, LO med flera kommer att ställa krav på politiken som andra partier kan ha svårt att ställa upp på. Till exempel har LO en mer restriktiv inställning till invandring än Miljöpartiet.

Visst kan Socialdemokraterna samarbeta med andra partier, men helst inte i en regering. Göran Perssons arroganta stil mot Miljöpartiet höll på att kosta honom regeringsmakten efter valet 2002. Då gällde det att göra upp om budgeten.

Alliansregeringen hålls ihop med hjälp av fyra samordningskanslier, ett för varje parti. Där bryts de frågor som allianspartierna har svårt att komma överens om. Den politiska ledningen i jordbruksdepartementet vill till exempel gärna introducera gårdsförsäljning av alkohol. Men varken Folkpartiet eller Kristdemokraterna är särskilt förtjusta i den tanken. Hittills har det blivit nej.

Att Moderaterna kontrollerar justitie- och finansdepartementen ger partiet en särställning. Om det är något från de andra departementen som Moderaterna ogillar, kan de alltid hävda att det råder juridiska oklarheter eller att det är svårt att hitta en finansiering, vilket naturligtvis är frustrerande för de andra partierna. Men samtidigt: Moderaterna är det största partiet i regeringen.

Ibland kan andra partier bara se på när politiken från något annat parti totalhavererar. Så är det till exempel med vargfrågan. Lena EK vill införa jakt på varg, men stöter på det ena hindret efter det andra.

Så även i en allians som är förhållandevis samspelt – och som är överens om inriktningen – kan det gnissla. Och vi vet numera att det också gnisslade betänkligt i den socialdemokratiska regeringen i slutet av 80-talet, trots att det var en enpartiregering.

Exakt vilken modell Socialdemokraterna och Miljöpartiet väljer återstår att se. Men rimligtvis måste de arbeta på ett sätt som liknar den nuvarande regeringens. De båda partierna må ha olika uppfattningar om arbetskraftsinvandring, kärnkraft, försvar och utrikespolitik. Men landet har enda regering, som ska stå för en samlad politik. Enskilda riksdagsledamöter från partierna kan sticka ut och säga vad de inte gillar med regeringens politik. Men regeringens ledamöter måste i princip stå för helheten.

Skillnaden mellan Alliansen och De rödgröna är att det från början har varit en självklarhet för allianspartierna att de skulle samarbeta. Socialdemokraternas själ präglas fortfarande av att partiet ensamt suttit i regeringsställning. Senast som Socialdemokraterna satt i en koalitionsregering var 1957. Då ledde Tage Erlander en regering där även Bondeförbundet ingick. Centerpartiet hette så för 57 år sedan.

Mer läsning

Annons