Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så kan Sverige klå fransmännen

Annons
Finess. Franska crepes. Fast i det här fallet fyllda med något så svenskt som trattkantareller. Arkivbild: Leif R Jansson/SCANPIX

Det finns en bild, möjligen nidbild, av fransmän som malliga. De tycker att alla andra borde tala franska, att det franska köket är det bästa och att allt franskt över huvud taget står för finess och stil.

I fredags var det internationella kreditvärderingsinstitutet Standard Poor’s ofina nog att gradera ner den franska ekonomin från toppklass till något sämre, en ren förolämpning enligt många fransmän. Premiärminister François Fillon regerade småsurt och sa att kreditbedömare inte avgör Frankrikes politik.

Frankrikes degradering tillsammans med nio andra euroländer gjuter inte direkt kraft i politikerna som vänder ut och in på sig för att hitta vägar ur skuldkrisen, som får hela europrojektet att knaka i fogarna.

Förmodligen blev den franska regeringen inte bättre till mods av att Standard and Poor’s chefsekonom i Europa lyfte fram Sverige som förebild. Sverige har en välfärdsmodell som liknar den franska och har i politiskt samförstånd lyckats sanera statsfinanserna, sa Jean-Michel Six i förra veckan.

Återigen visas Sverige upp som ett föredöme. Men för den skull är det inte enbart frid och fröjd här i en av Europas nordligaste utposter. Det finns kritik mot den medaljtyngda svenska regeringens ekonomiska politik.

En kritiker är Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och tidigare ordförande i det Finanspolitiska rådet. Rådet är underställt regeringen men har ändå uppgiften att granska den förda politiken, så fritt som det går. Det finns kritik mot den ordningen också, men det är en annan historia.

Sverige borde inte enbart ha ett överskottsmål för statsfinanserna, det som vi nu får internationella hyllningar för. Det finns all anledning att tillföra ytterligare två mål, ett för sysselsättningen och ett för offentliga investeringar, hävdar Lars Calmfors i en krönika i Dagens Nyheter 3 januari.

Förslagen kommer från Socialdemokraterna och regeringen bör fånga den kastade handsken, anser ekonomiprofessorn. Förutsättningarna finns att nå en samsyn precis som den om god ordning i statsfinanserna.

Regeringen Reinfeldt har redan målet att leda Sverige mot full sysselsättning. Det är ett avgörande sätt att minska utanförskapet enligt regeringen. Målet finns alltså. Det som saknas är de konkreta siffrorna. Rätt utformade kan de tillföra en nödvändig mätare på att den svenska politiken är framgångsrik, enligt Lars Calmfors.

Hans argument är övertygande. Det låter nästan självklart, att det som redan är sagt i ord också borde kunna översättas i siffror. Ord går alltid att tänja på och tolka. Siffror är obevekliga i sin fyrkantighet. Det som krävs är ett rejält lass politiskt mod. För den som är djärv nog att göra sina löften mätbara kan förse motståndarna med skarpslipade vapen.

Argumentation för ett mål för de offentliga investeringarna är också hållbara. Här handlar det om att våga lyfta blicken mot framtiden och satsa pengar i dag som även gagnar kommande generationer. Och inte bara hålla hårt i plånboken för att få dagens statsfinanser toppklassade.

Den akuta skuldkrisen i Europa är förlamande på flera sätt. Det är förklarligt att Europas regeringar lägger det mesta av sin politiska kraft på att hitta vägar ut ur eländet.

Sverige har i det sällskapet en relativt privilegierad position. Vi har som inget annat land möjligheten att bli ett föredöme igen genom att föra fram sysselsättningen som ett övergripande mål. För det är just jobben som är det stora bekymret för medborgarna, i Sverige såväl som i Frankrike.

Mer läsning

Annons