Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SD och välfärdsnostalgin

Det har absolut ett värde att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson får tala till punkt i tv.

Annons

I kväll är det Jimmie Åkessons tur att bli intervjuad av en terapeut i SVT. Den prydlige Jimmie Åkesson står i bjärt kontrast till många av sina anhängare. Jämför till exempel Jimmie Åkesson med läsarkommentarerna på den av Sverigedemokraterna finansierade bloggen Avpixlat. Åkesson uttrycker sig lågmält. Han gör inga rasistiska uttalanden. Han knyter an till den svenska historien, till folkhemmet och han säger sig vurma för välfärdsstaten.

Han har visserligen svårt att få till det, när han får frågor om den öppna nazism som fanns inom SD när han själv gick med i partiet i mitten av 90-talet. Det framstår inte riktigt trovärdigt att han inte kände till det.

Kärnan i Sverigedemokraternas ideologi är egentligen inte invandringen. Kärnan är en önskan att stöpa Sverige i samma form, en svenskhet ska assimileras fram. Men det är svårt att se hur det skulle kunna gå till. Hellre svensk folkdans än att invandrarföreningen arrangerar danskurser? Hellre svensk schottis än afroamerikansk lindyhop?

Men framför allt framstår Sverigedemokraterna som ett parti som blickar tillbaka. ”Ge oss Sverige tillbaka” är en paroll som tidvis har varit partiets devis. Vi ska tillbaka till en idealisk tid då vi tog emot färre invandrare och allt var bättre. Men den som granskar samhällsförhållanden eller politisk debatt från till exempel 60- eller 70-talen, vet att det inte var någon idealisk tid. Överbeläggningar inom sjukvården diskuterades även då. Ingen skulle på allvar föreslå att vi inför 60-talsstandard på äldreomsorgen. Barnomsorgen var ännu inte utbyggd. Det var fortfarande tillåtet att aga barn. Homosexualitet betraktades av Socialstyrelsen som en mentalsjukdom. Göteborg skakades av varvskrisen. 70 000 anställda inom textil och konfektionsindustrin förlorade sina jobb. Så var det under den ”gamla goda tiden”.

Välfärdsnostalgi går att använda för att locka en och annan väljare. Men det är knappast någon väg in i framtiden.

Mer läsning

Annons