Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sexköpslagen var en revolution

Annons
Illustration: Tecknar-Olle

I en källare sitter fyra unga tjejer inlåsta. Med löften om ett nytt land och ett bättre liv har de smugglats till nordligaste Norden, blivit fråntagna sina pass och sin mänskliga värdighet. Till källarutrymmet med kala väggar och neddragna persienner kommer män som betalar för att våldta dem hårt och blodigt. För det ska tjejerna straffas.

I sviterna av NA:s avslöjanden om sexhandeln i Örebro, där flera thaimassagestudior runt om i länet har erbjudit män sexuella tjänster, är det en framför allt en fråga som har hamnat i fokus. ”Hur kan det vara olagligt att köpa sex men inte att sälja sex?” Och visst, vid en första anblick kan det verka fullständigt vanvettigt att den svenska sexköpslagen är utformad så att det är olagligt att köpa sex men lagligt att sälja det. Vem var det som gjorde en tankevurpa?

Men det vi ser är inget mindre än en revolution. När vi i Sverige röstade igenom sexköpslagen år 1999 var det många runt om i världen som chockat höjde på ögonbrynen. Lagen förflyttade plötsligt skulden från offret till förövaren, i de allra flesta fallen från kvinnan till mannen (även om det också finns manliga offer). Det var inte längre kvinnorna som sålde sina kroppar som bröt mot lagen, utan männen som utnyttjade deras utsatthet. I en värld där kvinnor skuldbeläggs för korta kjolar, bristande omdöme och för sin egen utsatthet, har det här ställningstagandet ansetts som banbrytande. Inte minst när det handlar om att bekämpa mäns våld mot kvinnor har det fungerat som en tydlig markering: Skuldbelägg inte offren!

Ett av de argument som används flitigast i sexköpssammanhang är det om frihet; om att kvinnor självmant väljer prostitution. De som skriker högst är – föga överraskande – oftast män. Låt oss leka med tanken. En ung kvinna sitter vid köksbordet och scrollar genom Arbetsförmedlingens platsbank. ”Seriöst företag söker prostituerad till bordellverksamhet” lyder rubriken för en av tjänsterna. Arbetstiderna är bra, lönen över medel. Kvinnan, med en stabil uppväxt i ett villaområde, pengar på kontot och en ljus tvåa med högt i tak, tycker att prostitution låter som ett schysst yrke – så hon skickar iväg ett cv. Här har vi den maximala valfriheten. Civilekonom eller prostituerad?

Men verkligheten ser inte ut så. Prostitution speglar tragiska människoöden och människor som befinner sig i extremt utsatta situationer. Det är inte ovanligt att de har blivit sexuellt utnyttjade, fallit offer för missbruk eller våldsamma relationer. Att sälja sex är en sista utväg för överlevnad och det mest skamfyllda och integritetskränkande vi kan föreställa oss. Det har inget med frihet och sexuell njutning att göra.

Den svenska sexköpslagen är långt ifrån perfekt. Vi bör naturligtvis utvärdera och ifrågasätta dess intuition och effekt på sexhandeln i Sverige. Men att hävda att lösningen på sexhandeln skulle vara ett förbud mot att sälja sex, är att negligera offren: Människorna som varje dag utnyttjas för pengar. I stället borde vi fokusera på förövaren – på vad det är som gör att män känner ett behov av att utnyttja kvinnor.

Nere vid gathörnet står en ung kvinna med tovigt hår. Hon växte upp i ett hem där styvpappan smög sig in till hennes rum om nätterna. Nu säljer hon sin kropp till män i dyra Mercedes och plåstrar om den trasiga själen med kokain. Ska hon straffas för det?

Mer läsning

Annons