Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skillnad som inte är orättvis

Annons
Förtjänst. Alla vill ha lön och en del måste få tjäna mer, för allas bästa. arkivbild: Christine Olsson/SCANPIX

En svensk gymnasielärare med 15 år i yrket tjänar i snitt 29 900 kronor. Kollegan i Tyskland kan räkna hem motsvarande 53 300 kronor.

Svenska lärare befinner sig i en löneliga där vi inte ska vara, kommenterade Metta Fjelkner rapporten som gjorts av hennes eget fackförbund, Lärarnas Riksförbund.

I helgen blev resultaten en nyhet, en av många som nu sprutas ut över Sverige från Almedalen i Visby. Politiker har stark konkurrens från intresseorganisationer om att påkalla övriga Sveriges uppmärksamhet.

Fackliga organisationer kallas särintressen med ett mer laddat ordval. Lärarfackens kampanj för betydligt högre löner är ingen nyhet i sig. Dessutom har de fått draghjälp från politiskt håll, från regeringspartier, riksdagen och även från kommunal nivå. I Örebro lovade flera partier att höja lärarlönerna rejält inför valet. Den öppenheten för mer betalt är ovanlig för att komma från en arbetsgivare.

Facken företräder per definition ett särintresse och ska göra det. Lönebildningen i stort är däremot ett allmänintresse. Det spelar roll för hela landets ekonomi och invånare hur lönerna sätts. Ett färskt trätoämne mellan olika intressenter är om sänkta ingångslöner ger unga en chans till ett första jobb. Ingen har svaret än.

För lärarnas del, och sjuksköterskor, handlar det mer om löneutveckling, att utbildning ska löna sig och att jobben ska erbjuda karriärvägar för att kunna höja lönen med ökad individuell erfarenhet och yrkesskicklighet.

Löneskillnaderna på den svenska arbetsmarknaden är i en internationell jämförelse små. Det gäller också lärare. Den färska rapporten konstaterar också att det är lite skillnad på lönen för en grundskollärare och en som undervisar på gymnasiet, och att lönespridningen är mindre än i andra yrken som kräver akademisk utbildning.

Statistiken bekräftar de sammanpressade lönerna i Sverige. Det finns ett mått, gini-koefficienten, som mäter spridningen. Sverige och Norge ligger lågt på skalan, medan länder som Portugal och främst USA har stor skillnad mellan lägsta och högsta löner. Fram till mitten av 80-talet minskade löneskillnaderna i Sverige för att sedan öka, om än i liten utsträckning.

Det finns en god sida av den begränsade lönespridningen: den dämpar de sociala skillnaderna i samhället. Den onda sidan är att den hämmar viljan att skaffa sig en utbildning. Varför skaffa sig studieskulder, när utsikterna för framtida lönelyft är små och avbetalningar på skulden tar en stor del av lönen? Den, mycket rationella inställningen är ett hinder för utvecklingen.

En parentes i detta sammanhang är skillnaden på förmögenhet, som visar en helt annan bild av Sverige. Den rikaste tiondelen av befolkningen äger 67 procent av den samlade nettoförmögenheten i Sverige enligt Statistisk årsbok 2012. Ålder är en tung förklaringsfaktor, äldre har tillgångar, yngre har skulder.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén krävde i början av året 10 000 kronor mer i månaden för sina medlemmar. Hon tror sig knappast om att håva hem summan i en avtalsrörelse, men har satt kronor på viljan.

Jobben blir den stora valfrågan hävdar både Moderaterna och Socialdemokraterna. Huvudspåret är att minska arbetslösheten. Lärarfacken har satt ljuset på en annan viktig del av Sveriges framtid, löneutvecklingen.

Visst måste det löna sig att arbeta. Men det måste lika mycket löna sig med utbildning. Priset är ökade löneskillnader

Mer läsning

Annons