Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Ytlig granskning som förstärker förvirringen kring vad #metoo handlar om

Annons

Veckans mest omtalade teveprogram lär vara onsdagskvällens Uppdrag Granskning (UG) med rubriken #Metoo och Fredrik Virtanen.

Titta på programmet här: #metoo och Fredrik Virtanen

Detta av flera skäl. Dels för att #metoo är en rörelse som engagerat väldigt många människor. Dels för nyfikenhetsfaktorn, att få höra en av de sexbrottsanklagade männen tala ut. Men också för att det under flera månader har förekommit berättelser om UG-reportrars arbetsmetoder och även obehagliga drev mot dessa. Klart att många vill se och har åsikter om resultatet.

Det har nästan ända sedan #metoo startade i höstas funnits röster som efterfrågat en granskning av själva rörelsen, #metoo. Därefter har granskning av mediernas hantering efterfrågats. Flera publiceringar har anmälts och ligger nu hos Pressens opinionsnämnd för bedömning.

Nu har UG förekommit dessa bedömningar och gjort ett program som försöker sig på att granska mediernas hantering av #metoo, genom att fokusera på ett enda fall. Fredrik Virtanen och de anklagelser om övergrepp som riktades mot honom, dels av Cissi Wallin, dels av flera anonyma kvinnor.

Vilken dramaturgi UG väljer att använda sig av och hur de vinklar sina program väljer de såklart själva, precis som alla redaktioner gör. Att granska medierapporteringen under #metoo är ett lovvärt initiativ.

Det finns all anledning att ifrågasätta en lång rad namnpubliceringar, det finns anledning att ifrågasätta Aftonbladets hantering av anklagelserna mot egna medarbetare. Listan kan göras längre.

Resultatet är tyvärr en ganska tunn soppa. Det är svårt att förstå vad det egentligen är man granskat.

Från SVT slås det på stora trumman för att man lyckats visa att felaktiga påståenden publicerats i medierna.

Dessa felaktiga påståenden man hittat är såvitt jag uppfattar två stycken. Det ena är att Svenska Dagbladet kallar en samtalsterapeut för psykolog, och det andra är att bland andra SVT påstått att en 14-åring som sökt prao på Aftonbladet fick en sexinvit till svar av Virtanen, fast hon egentligen bara skrivit en fan-kommentar på hans facebooksida och han då svarade med en sexinvit. Hårklyverier, således.

Detta är det enda man lyckats "gå till botten med", eftersom ord står mot ord och UG lika lite som någon annan kan bevisa vad som hände eller inte hände den där gången 2006 när Virtanen enligt Cissi Wallin ska ha våldtagit henne. Däremot lyckas man ge intryck av att av vilja rentvå Virtanen, som får berätta hur jobbigt detta varit för honom och försvara sig mot olika anklagelser. Wallin å sin sida ställs till svars för saker hon sagt, "tänkte du inte på hans familj?" och ifrågasätts med anledning av saker som står i förundersökningsprotokollet.

Vad UG missar, är att förklara vad #metoo faktiskt handlar om. Man tar ett enskilt fall och applicerar på hela rörelsen, vilket är olyckligt och missvisande och kan få den oinsatte att tro att det går ut på att hänga ut enskilda sexualbrottslingar.

#Metoo handlar inte om enskilda individer och utpekanden, utan om att visa ett mönster. Att visa hur vanligt det är med trakasserier och övergrepp. Visa att det förekommer att även älskvärda män begår övergrepp när de är utom synhåll för andra, ibland även inför andra.

Läs mer: Bredden bland vittnesmålen är styrkan i #metoo

#Metoo handlar om tystnadskultur. Den handlar om kvinnor som försöker säga ifrån, som anmäler, som berättar om övergrepp men som inte blir trodda på utan istället misstänkliggjorda av en omgivning som ställer sig på den anklagades sida.

Detta har tidigare belysts, kanske som allra tydligast, i berättelsen om våldtäkten i Bjästa som också det var en UG-granskning.

I kvällens program görs en stor sak av en detalj i den senare nedlagda förundersökningen mot Virtanen. Där beskrivs hur Wallin fnissar när hon berättar för en vän om det inträffade. Wallin får visserligen bemöta detta, och förklara att det är en högst vanlig reaktion hos personer som varit med om ett trauma.

Genom att lyfta Wallins reaktion förstärks de fördomar som redan finns om hur kvinnor bör eller inte bör reagera när de utsatts för sexualbrott. Också tiden från händelsen till Wallins anmälan ifrågasätts, liksom det faktum att det var först i samtal med sin terapeut som hon kunde sätta ord på det hon säger sig ha varit med om. Inget av detta är alls anmärkningsvärt sett till hur kvinnor normalt reagerar på övergrepp.

Programmet förstärker också idén om att kvinnor har för vana att falskeligen anklaga män för våldtäkt, trots att allt pekar på att det är ytterst ovanligt.

LÄS MER: Rättslösheten i spåren efter #metoo

Fredrik Virtanen är inte dömd för något. Han har inte åtalats, och kommer inte att bli det. Därmed ska han betraktas som oskyldig i ett rättsligt perspektiv, och han har helt rätt när han i programmet ifrågasätter att han förväntas bevisa sin oskuld. Det är faktiskt inte upp till en anklagad att göra det, det är upp till rättsväsendet att bevisa att någon är skyldig.

Men lika lite som det går att bevisa vare sig hans skuld eller oskuld, går det att bevisa att Cissi Wallin skulle ljuga. Han har anmält henne för förtal, och risken är stor att hon också döms för det. Kom då ihåg att förtal inte betyder att man har ljugit. Även att säga sanningen kan vara förtal.

Med detta sagt ser jag fram emot en rejäl granskning och genomlysning av hur rättsväsendet fungerar i praktiken. Det i ett land där vi har en av världens skarpaste definitioner på vad som är våldtäkt, och där antalet anmälda våldtäkter ökat markant på senare år, samtidigt som antalet fällande domar är försvinnande få.

Mer läsning

Annons