Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ständigt detta dova muller

Annons
På gång. Snart är det här, pensionskuvertet. Inte alltid särskild rolig läsning. arkivbild: Fredrik Sandberg/SCANPIX

Snart är det här. Om det inte redan har kommit. Ett stort orange kuvert med innehåll som talar om hur mycket pengar jag får i månaden som pensionär.

Så lite, det kan inte vara sant! Lugn, siffrorna är inte hela sanningen. De allra flesta har inte enbart kuvertets innehåll, allmän pension, utan också tjänstepension. Besked om hur mycket det beräknas bli kommer senare i vår, i ett rött kuvert.

Pensionskuverten sätter i gång existentiella processer hos oss. Ju äldre man är, desto mer konkreta blir de små svarta siffrorna, de som ger ramarna för hur jag ska kunna leva mitt liv den gång jag slagit igen dörren till jobbet för sista gången. Kan jag leva i sus och dus, ständigt på resa runt jorden? Eller blir det ett torp i skogen, där jag kan sitta och titta på hur potatisen växer?

Pensioner och pensionärer finns som ett ständigt bakgrundsmuller i samhället. I Sverige pyser det upp som bubblor från en het källa då och då. Medellivslängden ökar hela tiden och bland de som föds i dag kan hälften kalkylera med att bli 90 år. Följaktligen växer andelen äldre i befolkningen år från år.

Året före millennieskiftet pensionerades det gamla pensionssystemet, efter ett riksdagsbeslut fattat i stor politisk enighet 1994. Sverige hade fått en ordning, som skulle vara långsiktigt hållbar och för den enskilde en mix av uppskjuten lön från hela arbetslivet och en försäkring att få ut pengar även om man skulle bli urgammal.

Men allt är långt ifrån frid och fröjd. I går bullrade det till lite extra. Statsminister Fredrik Reinfeldt ”skissade” på framtidens arbetsmarknad i en intervju i Dagens Nyheter. I den världen, som inte ligger särskilt långt bort måste vi svenskar jobba betydligt längre än i dag enligt statsministerns funderingar. Glöm ”pensionsåldern” 65 år och lägg till tio år till.

Anledningen till tanken att vi i Sverige ska jobba till 75 års ålder och byta yrke minst en gång, är att Fredrik Reinfeldt i dag träffar regeringschefer från en rad länder för att prata om hur allt fler ska förmås att jobba allt längre.

En deltagare, Storbritanniens Davis Cameron, lär ha funderat en hel del på saken redan. Enligt en undersökning från 2010, gjord av försäkringsbolaget Aviva, är just Storbritannien det EU-land som ligger längst efter. För att britterna ska kunna få ut 70 procent av lönen i pension måste sparandet öka med över 112 000 kronor per arbetande invånare och år. Det är hur mycket pengar som helst.

Sverige var inte med i denna undersökning, men helt klart ligger vi mycket bättre till än i många andra EU-länder. Förslag på hårdare krav på pensioner har orsakat högljudda protester som i Frankrike där president Nicolas Sarkozy möttes av massdemonstrationer och strejker när han drev igenom en höjning av pensionsåldern från 60 till 62 år från 2017.

I Sverige går det lugnare till. Pensionssystemet är ingen partipolitisk stridsfråga. Alla lyssnar till det dova bakgrundsmullret.

I början av 1800-talet hade i Sverige vissa statliga tjänstemän rätt att gå i pension vid 70 års ålder. Utgifterna för statskassan lär inte ha varit betungande.

Försörjningen av äldre har varit ett pusslande genom seklerna. I dag blir vi ständigt friskare och lever längre. Det är en fantastisk utveckling. Trots lugnet i lagom-Sverige lär pensionerna bli en allt hetare fråga. Det handlar om hur vi vill leva, hur vi fördelar inkomsterna mellan oss, och över tid. Mullret fortsätter.

Mer läsning

Annons