Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stress och risken för hårda tag

Annons
Föder våld. Stress går föräldrar benägna att hugga tag i och ruska sina barn, en oroväckande trend i Sverige. arkivbild: Hasse Holmberg/SCANPIX

En stressad mamma i mataffären en sen eftermiddag i sällskap med två trötta barn. Vid godisdisken är det stopp. ”Nej du får inget! Vänta till lördag!” Barnet börjar skrika och mamman tar hårt i armen och ruskar om rejält.

I går kom rapporten ”Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige” som gjorts av stiftelsen Allmänna barnahusen på uppdrag av regeringen. Rapportens slutsatser ger anledning till både oro och glädje.

Vi tar det glädjande först. Rapporten bekräftar den självbild vi har i Sverige av att barn numera inte allmänt betraktas som ofullbordade vuxna som mår bra av ett kok stryk. Den utvecklingen har inte kommit av sig självt.

Sverige fick som första land i världen år1979 en lag mot barnaga. Det blev förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Politikerna, riksdagen, la sig i det som många då tyckte var interna familjeangelägenheter. Det något mindre aggressiva våldet i form av spontana örfilar eller förvarnat stryk (”jag ska ta itu med dig på lördag”) blev brottsligt precis som ren misshandel.

Staplarna ger facit. 1980 uppgav 27 procent av föräldrarna att de slagit sina barn det senaste året. Tjugo år senare var siffran drygt en procent. Det finns många förklaringar men lagen spelar stor roll som markering av vad som är oacceptabelt.

Det räcker med att titta ut i Europa för att se en helt annan situation. I Frankrike finns ingen lag om barnaga. I Sverige är i dag smäll på stjärten inte en accepterad form av uppfostran. Ändå uppger 17 procent av föräldrarna att de daskat till sina barn. I Frankrike är andelen 87 procent.

Lite smisk är väl inte så farligt kan man tycka. Jo, det är det, för en dask blir lätt flera. Men självklart behöver ingen förälder som tappat tålamodet någon gång gå under av samvetskval. Vuxna är ofullkomliga människor.

Gårdagens rapport visar en trend i fel riktning. Allt fler föräldrar anger att stress och trötthet leder till att de knuffar, hugger tag i och ruskar barnen. Orsaken till detta stressbeteende är en allt mer pressad livssituation. Det handlar inte specifikt om arbetsstress, bråk med partner eller alkohol, utan om ett uppskruvat tempo och ett liv som ställer allt hårdare krav.

Det är en bild av föräldraskapet i dag. P1 i Sveriges Radio gav en annan i förra veckan, hur socialt etablerade mammor och pappor på söder i Stockholm häver ut sin ilska över skolan, som de anser inte håller ordning på barnen. Det handlar inte om andras ungar i detta fall utan om de egna barnen.

Föräldrarollen förändras med samhällsutvecklingen i stort. Det finns en parallell i synen på jämställdhet. Allt fler pappor tar ut en allt större del av föräldradagarna. Reglerna i föräldraförsäkringen går hand i hand med den långsamma attitydförändringen. I dag är ”daglediga” pappor med barnvagn inget som väcker uppmärksamhet. Tyvärr är de ännu alldeles för få för att denna grund för jämställdhet ska vara så stabil som den borde vara – om man tycker att kvinnor och män ska ha jämställda förutsättningar.

Det finns mycket kvar att göra för att stoppa kränkningar av barn i Sverige, trots vår internationella topplacering. Den svenska utvecklingen visar att det går att ändra djupt rotade kulturella mönster, alltså de ”sanningar” vi hade för inte så särskilt länge sedan.

Rapporten ser samband mellan fattigdom, låg utbildning och en ökad benägenhet att utöva fysiskt våld mor barn.

Det är en förklaring till att utlandsfödda pappor har en avvikande syn på barnaga. Det finns fler kulturella mönster som måste motarbetas.

Mer läsning

Annons