Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

 Svindlande farter i Egypten

Annons
Förebild. En demonstrant i Kairo håller upp ett porträtt av Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan. Arkivbild: Khalil Hamra/Scanpix

Bilarna fyller gatorna och avgaserna fyller luften i Kairo. På avenyn vid Arabförbundets högkvarter i centrum blev det tvärstopp. Gatorna var avspärrade för toppmötet med utrikesministrar från arabstaterna.

Där i byggnaden fanns bland andra Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan. Ett av hans väntade budskap var att Palestina måste erkännas som stat vid FN-mötet nästa vecka. Han talade för öppna öron.

Erdogan är en man som märks i Kairo. Runt motorvägen in till Kairos centrum från flygplatsen finns jätteaffischer med hans bild, som om det vore han som var landets starke man. Det är han inte.

I dag finns ingen ”stark man” i Egypten. I stället råder ett tillstånd av vad den kritiske skulle kalla politiskt kaos, medan den mer realistiske skulle kalla det ett alldeles oundvikligt första steg mot demokrati.

Alldeles nära Arabförbundets byggnad ligger Tahrirtorget. I går var torget som vanligt fyllt med bilar – och människor. En del sitter på gräsmattorna i torgets mitt, en del kryssar över gatorna, småspringande mellan de framrusande bilarna. Vardagen är tillbaka.

Det var här som demonstranterna samlades i januari för att uttrycka sitt samlade missnöje med den sittande regimen. Nyhetsbilderna från de fredliga manifestationerna spreds över världen. Den arabiska våren blommade ut.

Det fanns tillräckligt mycket kraft i det folkliga missnöjet i Egypten för att protesterna på Tahrirtorget skulle komma till stånd utan draghjälpen från Tunisien. President Mubaraks säkerhetspolis slog brutalt ner protester från aktivister, från fackförbund och människorättsorganisationer 2008. I slutet av 2010 genomfördes ett val till parlamentet som gav det sittande regeringspartiet 98 procent av rösterna. Den bluffen blev för grov.

De fredliga massprotesterna ledde fram till våldsamma sammandrabbningar, bland annat i ”slaget om broarna” i slutet av januari. Den 11 februari avgick landets diktator Hosni Mubarak.

Nu styrs Egypten av ett militärråd som utser övergångsregeringen, samma höga militärer som var maktbasen för den förre presidenten, samma militärråd som nu är garanten för att Egypten ska gå från diktatur mot demokrati.

Våren är över. Sommarhettan greppar Kairo. Runt om i kvava rum och luftkonditionerade kontor svettas människor med den avgörande uppgiften att uppfinna hjulet igen. Enligt planen ska egyptierna i november gå till ett första val som på något eller några års sikt ska leda fram till en ny grundlag, ett nytt riktigt parlament och en ny president.

Jag fick rösta för första gången 1979. Då hade Sverige tränat demokrati i minst 58 år, kvinnor fick rösta för första gången 1921. Med stora och små steg har vi skolats in i folkstyret alltsedan ståndsriksdagen upplöstes 1866.

Egypten är nu på gång att ta ett jättekliv direkt. För närvarande räknar man med att ett hundratal partier är på gång att bildas, partier på jakt efter partiprogram och betrodda personer (det handlar mest om män) som kan kandidera till valen nu i november i jättelandet med minst 80 miljoner invånare.

Det är sju månader sedan Mubarak avgick. Om två månader är det val. Sju plus två blir inte ens ett år. I denna kvävande brådska måste egyptierna först uppfinna hjulet, att se samordna alla de tusen detaljer som är förutsättningarna för att valen åtminstone ska gå korrekt till. Som svensk får man svindel.

Egyptierna är oeniga om mycket men eniga om en sak verkar det som. De måste göra detta på egen hand. Då finns inga genvägar. Däremot förebilder. Det är där Turkiet och jätteaffischerna på Erdogan kommer in.

Mer läsning

Annons