Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Turkiet måste gå den svåra vägen

Det har gått 100 år sedan 1900-talets första folkmord. I Varberga i Örebro kommer landets första minnesmärke över folkmordet att resas. Ingen i dag levande människa var med och utförde folkmordet. Ingen kan ställas till svars. Men i dagens Turkiet är det fortfarande en känslig fråga.

Annons
Dödsmarsch. Armenier, syrianer och andra kristna tvingades ut på dödsmarscher under folkmordet 1915.

Den turkiska historien är full av motsägelser. Jag har själv träffat ättlingar till de judar som flydde från kristna Spanien på 1400-talet. De togs emot med öppna armar av det Osmanska imperiet. Och det judiska lever kvar, till exempel kan du köpa judiska tidskrifter på spanska i Istanbul. I ett visst skede fanns en tolerans i det Osmanska väldet som inte fanns i det kristna Europa.

I slutet av 1800-talet började det Osmanska riket att betecknas som Europas sjuke man. Ett reformpaket med en demokratisk konstitution lades fram 1876. Men det hela rann ut i sanden. Motståndet var för stort bland ämbetsmännen och andra makthavare.

I denna röra uppstod den Ungturkiska rörelsen. En rörelse som på en gång var nationalistisk och sekulär. Turkiet skulle vara enhetligt.

Under första världskriget deltog det osmanska riket på samma sida som Tyskland. Den ungturkiska rörelsens nationalism skulle slå igenom med en förödande hänsynslöshet. Med startpunkt den 25 april 1915 inleddes omfattande deportationer och massmord på kristna minoriteter, till exempel armenier och syrianer. De lägsta siffrorna talar 1,5 miljoner mördade. Men det finns också uppgifter om över tre miljoner.

1923 utropades republiken Turkiet, med Kemal Atatürk som president. Det Osmanska väldet gick i graven. Kemal Atatürk är en hjälte i dagens Turkiet. Han hindrade den uppstyckning av landet som segrarmakterna planerat. Han skapade en modern och sekulär republik. Men han lämnar också ett tyngre arv efter sig. Det blev ett auktoritärt styre, där militären stod som garant för den turkiska statsbildningen. Militären har vid flera tillfällen störtat civila regeringar. Den turkiska nationalismen drabbade minoriteter. De ansågs störa det enhetliga Turkiet.

Kemal Atatürk var hög militär under första världskriget. Han kanske inte var med och beordrade folkmordet. Men han var en del av den militärapparat som genomförde det.

För ett par årtionden sedan var det en omöjlig tanke att ens diskutera folkmordet i Turkiet. Den som väckte så vågade tankar åkte i fängelse. Arvet efter Atatürk har dessutom en folklig förankring bland turkar, lika mycket som arvet efter Atatürk framstår som något negativt för minoriteter.

När den svenska riksdagen år 2010 beslöt att erkänna folkmordet kallade Turkiet hem sin ambassadör och premiärminister Erdogan ställde in ett besök i Sverige.

Inför 100-årsdagen av folkmordet har Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu uttryckt sitt beklagande till offrens ättlingar. Men just ordet folkmord är fortfarande tabu. Turkiet måste gå den svåra vägen till att erkänna folkmordet. Inte bara för offrens skull, utan också för sin egen skull.

Lars Ströman Politisk redaktör$RETURN$$RETURN$

Mer läsning

Annons